ALPINKULTUR #4 by Alpinkultur

MATTIAS FREDRIKSSONS TIO LÄNDER JESPER RÖNNBÄCK OM TVÅNGSJIBBING

MATTIAS HARGIN LEVER DUBBELLIV #4 FEBRUARI 2014

NORSK HAUTE ROUTE LA GRAVE STORT BERG, LITE FOLK

På återseende Det är snart ett år sedan vi släppte vårt pilotnummer. Det nervösa #1. När vi ser tillbaka på tiden som gått sedan dess känns det bra. Vi har lärt oss mer för varje nummer och tagit åt oss av både feedback och beröm. Vi har haft många labyrintliknande mailkonversationer och sena nätter, men uppenbarligen var magasinmakandet ändå inom räckhåll för det vi i redaktionen klarar av. Det gör oss glada, och stolta. När vi nu släpper det sista numret för säsongen skulle vi vilja be er läsare om en tjänst; Vi vill att ni berättar vad ni tycker. Även om vi stundtals svävat på rosa moln över de vänliga tillrop vi fått, förstår vi självklart att inget magasin är så bra att det inte kan förbättras. Alltså – vad vill ni se mer av? Vad kan vi göra annorlunda? Men även: vad har vi gjort bra?

Nästa säsong kommer Alpinkultur tillbaka. Tillsammans med er vill vi fortsätta utvecklas, för att kunna leverera en produkt som är ännu skarpare, med smartare vinklar på reportagen, ännu högre kvalitet på bilderna och mer interaktivt innehåll som drar nytta av nätmagasinets alla fördelar. Vi vill även rikta vår ödmjukaste kärlek – igen – till alla er som gör att Alpinkultur kan existera: Annonsörer, läsare, kaffe, skribenter, fotografer, löst folk. TACK! Alpinkultur #4 må vara säsongens sista nummer, men med vårt första år som facit i hand kan vi drista oss att säga följande: Vi kommer finnas kvar länge till. Ses i höst! Redaktionen

CHEFREDAKTÖR Johan Jonsson johan@alpinkultur.se

CHEFREDAKTÖR Grim Båtelson redaktionen@alpinkultur.se

FOTOREDAKTÖR Daniel Rönnbäck redaktionen@alpinkultur.se

ART DIRECTOR / LAYOUT Aron Östman redaktionen@alpinkultur.se

Åkare MATTIAS HARGIN foto OSKAR ENANDER plats ENGELBERG

OMSLAGET När vi bestämde att Mattias Hargin skulle bli detta nummers huvudfeature fick vi samtidigt en idé. Vi ville ha ett omslag som återspeglade Mattias dubbelliv som friåkande racer. Oskar Enander var fotografen som fick uppdraget, och han utförde det med den äran.

#4 MEDARBETARE OSKAR ENANDER FOTO JOSEFINE ÅS TEXT GUILLAUME LE GUILLOU FOTO ELINA SIRPARANTA FOTO KRISTOFFER FRENKEL TEXT DAVID CARLIER FOTO DOM DAHER FOTO ADAM KLINGETEG FOTO ERIK WESTBERG FOTO Elisabet Aagård TEXT GÖSTA FRIES FOTO MÅRTEN PETTERSSON TEXT MATTIAS FREDRIKSSON FOTO Kjetil Østli TEXT JOHAN WILDHAGEN FOTO JESPER RÖNNBÄCK TEXT KINA ZEIDLER TEXT TERO REPO FOTO ERIK POUSETTE FOTO Bertrand Boone FOTO NICKLAS BLOM FOTO

Alpinkultur.se VILL DU FÅ NÄSTA NUMMER AV ALPINKULTUR DIREKT HEM I INKORGEN? MAILA REDAKTIONEN@ALPINKULTUR.SE

INNEHÅLL Alpinkultur #4

LA GRAVE

ELINA SIRPARANTA

Elina kommer från Finland, svarar krasst på våra frågor, och tar skarpa bilder. Favorit.

Den lilla byn med det stora berget är rått, häftigt och själfullt. Och relativt orört. Det får det gärna fortsätta vara enligt skidälskarna som bor där.

INSTABANGERS

MATTIAS HARGIN

Alpinkultur har fått ta del av Sveriges laddigaste skidåkares Instagramkonto. ”Demonen” levererar, precis som vanligt.

VICTORIA JAMIESON

156

Dynamit-Harry kan slänga sig i väggen. Victoria spränger laviner till frukost, räddar skidåkare till lunch och är en av två kvinnliga pistörer i stenhårda Verbier.

102

Slalomstjärna i alpina världscupen? Friåkningsess som skulle göra avtryck på FWT? Mattias är både och, och vi försöker få reda på vad han egentligen tycker är roligast.

SNOWCAMP

170

Ett skidåkarnas Nangijala, mitt i sommaren, i Dalarna. Snowcamp i Säfsen är nästintill för bra för att vara sant.

ALPINT EKO

WILLE LINDBERG

Snacket ekar kring bergsluttningarna. Vi har hört om svenska friåkningsframgångar, webisodes, skön fjäll-pride, slopestylefrälsta hiphop-legender och Sveriges svar på Indiana Jones.

TOPPTURSTRENDEN

Wille är en av våra peppiga favoritskidåkare och vi tog oss ett snack med honom om hans ändrade inställning under årets Freeride World Tour. Och magen.

INSPIRE US

118

Fredrikssons 10 länder

178

Henrik Harlaut ville att vi skulle intervjua Lucas StålMadison. Det ville vi också, men fick nöja oss med ett svar från honom. Det räckte.

130

Få skidfotografer har fotat i fler länder än Sveriges levande legend Mattias Fredriksson. Här tar han med oss jorden runt på tio bilder.

”Borta bra men hemma bäst” är en klyscha som sällan gjort sig så bra som när man hör Stian och Johan berätta om hur de tog fransk Haute Route hem till Norge.

ÖNSKEINTERVJUN

Tre välmeriterade actionsportjunkies lägger ned både tid, kraft och sina själar på att inspirera andra och få med sig fler tjejer på friåkningståget. Haka på du med!

År 2014 är det turande som gäller, mer än någonsin tidigare. Varför är det så? Mårten Pettersson reder ut årets hetaste trend.

NORSK HAUTE ROUTE

HUR FAN TÄNKE DU?

182

Att ställa upp i Derby de la Meije är helt galet. Ställer man dessutom upp på monoski undrar vi så klart hur fan man tänker. Vi har träffat Xavier Duret.

tierra.se

tierra roc Blanc art. 1021000 since 1983

Gore-tex Pro 3l 440g shell 100% Polyamide Blue 056 red 035

Black 099

Svenska alpina fjällräddningen använder kläder från Tierra under sina uppdrag.

Foto: Nicklas Blom

Foto: Freerideworldtour.com / D.Daher

Alpint EKO

MATILDA I TOPP

BLOM PÅ ÄVENTYR

Svenskarna på Freeride World Tour har startat säsongen med blandade resultat. Matilda Rapaport har dock spridit ut sin blandning i det absoluta toppskiktet och leder touren totalt efter tre tävlingar. Inte dåligt för en rookie! Nästa stopp går av stapeln i Snowbird, USA, den 1:a mars.

Årebon, livsnjutaren och skidfotografen Nicklas Blom tar inte bara skarpa bilder, han bränner även allt oftare land och rike runt med sitt hundspann. Förra året brände han så bra att han nu är omgiven av allsköns olika dårar i nomineringen till Årets Äventyrare. Den uppmärksammade turen på 1350 km tog 45 dagar, gick från Åre till Treriksröset och resulterade även i en underbar kortfilm.

SE MATILDAS SILVERÅK FRÅN CHAMONIX HÄR:

KOLLA IN NICKLAS FILM HÄR:

Text Redaktionen

Foto: instagram.com/filipparing

Foto: instagram.com/oloflarsson

Svenska framgångar på FWQ Sverige gjorde rent hus på den fyrstjärniga FWQ-tävlingen Eldorado Freeride i Andorra. Filippa Ring, Evelina Nilsson och Karin Stöckel tog anspråk på hela dampallen, och surjämten och friåkarsveriges bästa bakåtvoltare Olof Larsson vann herrklassen. En ny generation tävlingsdemoner växer fram!

Likebomb?

Svenska webisodes goes international

FÄRGGRANT I FJÄLLEN

Jacob Wester och hans omtalade projekt Unfiltered Skiing släpper snart nytt. Crewet har hängt i Kanada en hel månad tillsammans med bland annat Tanner Hall och Simon Ericson. Episod 2 finns online från 24:e februari, och vi är riktigt pepp på pillowslaktande och puder från BC!

I skuggan av OS-landet Rysslands vidriga inställning till HBTQ-personer slår Alpinkultur ett slag för Hemavan Winter Pride. 24-27 april går eventet av stapeln, och de i redaktionen som befunnit sig på andra pridiga skidortsveckor gissar att det kommer att bli en glad, bekymmerslös och färgstark tillställning.

SE UNFILTERED SKIING HÄR:

Även vår egen chefredaktör Johan Jonsson har skördat framgångar på world wide web. Det första avsnittet i hans Likebomb Skiing (The Shitfuck Episode) gick helt bananas på webben, och har i skrivande stund ungefär 225 000 views och en sisådär 20 000 shares på Facebook. SE LIKEBOMB SKIING HÄR:

Läs mer här: http://j.mp/Hemavan-Winter-Pride

Foto: SOK

06 FRITT OS Henrik Harlaut var en av de stora favoriterna till OS-guldet i slopestyle. Tyvärr räckte inte hans sjukt steeziga åk hela vägen, utan resulterade i en sjätteplats. Vilket inte heller är fy skam! Henke fick dock fina plåster på såren då idolen och Wu Tang Clan-medlemmen Method Man uppmärksammade hans ”Wu Tang is for the children” (precis som den avlidne Wu Tang-medlemmen ODB sade när han stormade scenen på Grammy Awards 1998) och gav honom efterlängtad cred på Twitter. Torsbys stolthet Emma Dahlström var dock den som gav fosterlandet den finaste slopestyleplaceringen – en femteplats. Emma, som haft en del problem med skador innan den här säsongen, visar att hon är tillbaka på allvar. Kul!

FOTO / FREERIDEWORLDTOUR.COM / D.CARLIER

I MAGEN PÅ

Wille Lindberg Text KRISTOFFER FRENKEL FOTO OSKAR ENANDER & FREERIDEWORLDTOUR.COM / D.CARLIER, D.DAHER

“Det var läge för mig att nå min fulla potential som tävlingsåkare. Vinna tävlingar.”

– Aaaj, shit jag fick en stöt, haha. En hes röst hörs på andra sidan telefonen. – Du fick en stöt? Hur då fick en stöt, frågar jag. – Jag sätter upp en lampa, det small till i handen. Men det är lugnt, nu kan vi snacka.

Efter att ha kvalat in till Freeride World Tour för andra gången 2012, lyckades Wille med målet att behålla sin plats i det ordinarie startfältet och inte bli nedpetad till den tidsoch energikrävande kvaltouren. Ett inte helt självklart mål då kampen om platserna är stenhård. Till i år var siktet dock högre.

Per Wilhelm Lindberg gör entré på det viset han oftast gör det. Färgstarkt, personligt och stökigt. Men bakom Willes pojkbandsaktiga look och yviga personlighet råder ett absolut fokus på att bli bäst och få ut mest av sin åkning. Det är bara svårt föreställa sig det från utsidan.

– Jag gick in i den här säsongen med mottot att jag skulle köra för topplaceringar, inte för att klara mig. Det var läge för mig att nå min fulla potential som tävlingsåkare. Vinna tävlingar. Men efter en sjundeplats på första stoppet följt av två krascher är läget annorlunda. Jag har gått från att åka för att vinna de tre första tävlingarna, till att jag nu kommer behöva åka för att bibehålla min ordinarie startplats.

Wille är i Stockholm några dagar för att, som han uttrycker det, få lite distans från Alperna. – Det är skönt att komma bort ibland. Nu har jag varit där nere sedan november och att komma iväg är ett bra sätt att tänka på annat och ställa om siktet. Jag har kommit på en hel del bra saker sedan jag åkte iväg. Speciellt med tanke på den sitsen jag är i just nu…

Det låter svårt att hålla fokus när omständigheterna ändras så? – Ja, man märker att många av åkarna som haft en liknande start är frustrerade över att resultaten uteblivit. De uppvisar inte samma glädje i åkningen

FOTO / OSKAR ENANDER

FOTO / FREERIDEWORLDTOUR.COM / D.CARLIER

och är mer fokuserade även utanför själva tävlandet. Det värsta är nog att många av dem inte kommer lyckas hålla sig kvar och att de kommer fortsätta vara frustrerade och därmed nog inte kunna åka på toppen av sin förmåga. Det är små marginaler och lätt att hamna där. Ja, det är sannerligen lätt att hamna där som professionell tävlingsåkare. Efter att Wille Lindberg tillsammans med Reine Barkered kvalat till världstouren första gången 2009 var marginalerna emot honom och han åkte

obönhörligen ut. Bort från finrummet, bort från de stora sponsorkontrakten och bort från skidglädjen. Efter några års kräftgång, där han inte visste hur han skulle kanalisera sin skidåkning, kom han i kontakt med Anna-Karin Hammarstrand. Anna-Karin är psykolog med fokus på att få idrottsmän att prestera på max. För Wille gör samarbetet att han trots två kraschade tävlingar kan fortsätta fokusera på glädjen i skidåkningen istället för den eventuella dystra sanningen att han kan åka ut från touren. Som 2009.

– Det första vi gjorde var att konkretisera och ta fram meningen med varför jag gör det jag gör. Jag lägger ned otroligt mycket av min tid på att träna, planera, tänka och åka skidor. Därför blir det extra viktigt att jag verkligen förstår varför jag gör det och känner att det är värt det. Det handlar om att se både vad jag väljer bort, men framförallt vad jag får av mitt liv där jag är nu. Att jag är med på tåget och tycker att det är värt det. I medgång innebär det att fira framgång och i motgång att se till helheten och inte fastna i detaljerna.

“Det är mina val som gjort att jag ramlat. Jag har låtit slumpen spela in och nu drar jag lärdom av det och kommer behöva fokusera ännu mer under rekningarna.”

FOTO / OSKAR ENANDER

– Jag antar att det är likadant för de flesta idrottsmän på hög nivå, där marginalerna är små mellan framgång och motgång. Jag måste kunna känna njutning av min åkning och träning utanför de där två minuterna tävlingsåket tar. För om jag kraschar under den korta tiden och det var allt jag hade som mål, då blir ju tävlingen ett misslyckande och allt innan tävlingen förgäves. Det är det jag ser i ögonen på många av åkarna som är i min situation på touren just nu.

Hur jobbar du och Anna-Karin med din utveckling? – Vi ringer varandra och träffas förhållandevis regelbundet. Vi analyserar senaste tävlingen om jag åkt en sådan. Men hon hjälper mig även att sätta upp tydliga mål med min åkning. Tydliga mål gör att det blir lättare att klara av saker och även sätta en riktning år rätt håll. Målen blir bra triggers som gör att jag kan belöna mig själv även om resultaten uteblir. Jag måste ha kul i framgång, motgång och vardag. Ja, för om du har otur i tävlingar så måste du kunna ha kul ändå? – Jag tror inte på otur när det kommer till min egen åkning. Det som hänt hittills under vintern, med två krascher, är

i grund och botten två rekningsmissar från min sida (åkarna får inspektera tävlingsfacet från botten av dalen ett fåtal dagar innan tävling. Till skillnad från vissa andra tävlingar får åkarna på värlstouren aldrig befinna sig i åkområdet innan start, vilket gör rekningen både svår, erfarenhetsbunden och kritisk. Red. anm.). Det är mina val som gjort att jag ramlat. Jag har låtit slumpen spela in och nu drar jag lärdom av det och kommer behöva fokusera ännu mer under rekningarna. I Chamonix visste jag att klippan var hög och jag stod den, men jag hade missat att det var en kompression i botten. Hade jag bara varit mer noggrann hade jag kunnat se det och därmed planera för det istället.

FOTO / OSKAR ENANDER

“För min del handlar det om att vara i huvudet fram till start och då flytta ned allt till magen. Det är där man åker skidor.”

FOTO / FREERIDEWORLDTOUR.COM / D.DAHER

I början av intervjun sade du att det var bra att vara borta för att det hjälpt dig komma på saker. Vad är det du kommit på genom att vandra på slaskiga Stockholmsgator, dricka latte och få stötar av lampor, som du inte kunnat komma på nere i Alperna? – De sista tävlingarna kommer jag att åka skidor mer för min egen skull, på mina villkor. Jag tror att om jag har kul och känner mig säker på start så visar det sig i min åkning. Mitt mål är att nå min fulla potential på berget. Jag vet att den kan ta mig hela vägen till förstaplatsen på touren, men för att få ut max av mig själv

och min åkning behöver jag lyssna mer på min mage. Jag måste känna mig exalterad på start för att åka mitt bästa. Därför måste jag välja linjer som jag vet exalterar mig när jag ser dem. Om linjen exalterar mig kommer jag att vara nöjd när jag kommer ned. Även om domarna inte är lika exalterade som du? – Det är ju en domarsport och jag kommer inte kunna engagera mig i varje domarbeslut och bli arg om de inte ger mig de poängen som jag tycker jag är värd. Då blir man helt galen och tvingas åka med piskan vinandes över ryggen hela tiden.

Kolla Reine, kolla Collomb Patton som leder touren just nu. De väljer linjer som de känner sig bekväma i, även om linjerna inte nödvändigtvis är likadana. De är båda vinnare och domarna gillar det de ser. Så för min del handlar det om att vara i huvudet fram till start och då flytta ned allt till magen. Det är där man åker skidor. Jag kan inte mer än hålla med Wille. Skidor åks bäst med magen. Men planering av livet görs bäst med huvudet. Därför blir jag föga förvånad när jag dagen efter samtalet får ett sms av Wille där han undrar när vi ska genomföra intervjun du just läst.

Per Wilhelm Lindberg ÅLDER 29 SPONSORER DYNASTAR, PERFECT MOMENT, XTRAVEL, RIKSGRÄNSEN, KASK, HESTRA, SKISTORE, GOPRO

FOTO / FREERIDEWORLDTOUR.COM / D.CARLIER

Prylguide

POC THORAX 11

Vinter 2014/15

POC POCITO FORNIX

Prylguide

THE NORTH FACE M’S FREE THINKER PNT

Vinter 2014/15

THE NORTH FACE M’S LOW PRO HYBRID JKT

LA GRAVE Bortom det vanliga i skuggan av La Meije TEXT JOSEFINE ÅS FOTO GUILLAUME LE GUILLOU

ÅKARE / MAYEUL RIFET

Det är få förunnat att låta passionen styra ens liv och vardag. Att ta det steget innebär ofta uppoffringar, och med största säkerhet ett kliv bort från det som anses “normalt” i vårt samhälle. I La Grave, den lilla byn med det stora berget, hittar du dock många sådana människor, sådana som tagit klivet. Människor som valt att leva ett liv bortom det vanliga tack vare sin starka dragning till bergen och ett liv här och nu.

La Grave. 08.45. Januari. Ett tjugotal personer står och väntar på att de lokala bergsguiderna ska komma ner från ”la Com”, ett åk guiderna kör i gryningen för att bedöma lavinrisken de morgnar snöförhållanden har ändrats från dagen innan. Den här morgonen, som många andra, vibrerar energin i ”liftkön”. Det har snöat 30 centimeter under natten. Öppnar liften blir det bra. Öppnar den inte förstår de flesta att det ändå är lika bra att stå över. Kvart i nio och 20 personer. Jean Louis, den kanadensiske kocken på Skiers Lodge och gammal mästare i flodsurfing, är som vanligt först i ledet för att som vanligt slänga sig först ut för de många fallhöjdsmetrarna orörd terräng på sin långa swallowtail-bräda. Några fler locals, både fransmän och utlänningar, väntar på att liften ska öppna. Det sker klockan nio och det är sällan stress. Lite skidnerv-

er och spänd förväntan är det dock alltid så här tidigt på säsongen. En solig helg med bra snö senare på säsongen väljer många locals hellre en dag på stighudarna. Då verkar puderbegäret vakna till liv hos guidegrupper över hela alperna och bland skidentusiaster i Grenoble och alla omkringliggande småorter, och ”liftkön” kan i värsta fall övergå till liftkö. Det är i och för sig tur – i annat fall hade liften inte varit en särskilt lönsam affär… Utan helgrusherna skulle den kanske inte kunna snurra över huvud taget. Men som sagt; en veckodag i januari, då får vi som valt att bo här berget i princip för oss själva. Det är nästan kusligt. Du kan åka en hel dag, men ändå bara se en handfull personer. Overkligt. Men det är heller inte mycket med den här platsen som liknar något annat. Det är ingen överdrift att säga att La Grave är unikt. ”Mytomspunnet” är ett väl

använt ord om den lilla orten, belägen i den södra delen av franska Alperna. Väl använt, och befogat. På hur många andra skidorter tar du en gammal kabinlift från 1976 från 1450 meters höjd till 3200, och när du kliver ur är det bara ett stort, vilt berg utan en enda pist i sikte? Det är upp till dig själv att välja din väg ner. Inget är pistat eller utmärkt, och inga dynamitbomber säkrar berget. Det är stort, otämjt, naturligt och skrämmande vackert. Du åker på egen risk och tar hand om dig själv utan att någon annan lägger sig i. Back to the roots. För det mesta åker du på en massiv nordsida som ser hyfsat ogästvänlig ut en kall januaridag. Solen, den tittar fram någon gång i februari. Tiden står stilla i den lilla hålan, känd bland friåkare världen över. Det är inte helt ovanligt att träffa på en monoskidåkare på berget, som oberört glider utför 50-gradiga

sluttningar med ciggen kvar i mungipan. När andra orter expanderar och renoverar förändrar sig La Grave förvånansvärt lite. Det ser ut som det alltid gjort och turism är de inte så bra på. Byn är minimal, totalt otrendig och i början av vintern helt i skuggan och nästan uppslukad av det stora berget. Några helfranska caféer och halvtrötta barer är det enda du har som eftermiddagsnöje. Nattlivet är minst sagt begränsat, med undantag för en del jamsessions och konserter på fredagskvällarna. Då vaknar den lilla byn och dess karakteristiska energi till liv och det blir ett väldans drag. Besökande skidåkare rockar loss med den lokala elektrikern och den övervintrade kanadensaren i en enda stor röra. Hotellen ser ut som på sjuttiotalet och standarden är väl kanske inte helt i topp. De flesta är så trötta på kvällen att de detaljerna inte blir så viktiga. Ett gott mål mat på en av de klassiska men goda restaurangerna är bra nog. Det är inte mycket som händer, men när det väl sker någonting är det alltid en stor portion soul inblandat. På de tre restaurangerna på berget får du hemlagad mat av schyssta råvaror och det till tonerna av reggae eller rock’n’roll. Bara en sådan sak! Eller så kan du servera dig en chai-te i liftkön på mellanstation. Andelen duktiga skidåkare per capita är hög. Få av dem har satt sitt namn på den internationella skidkartan, men kunskapen om stora berg och hur man åker dem är desto vassare. En sorts bergens konstnärer som har stenkoll på när och var de ska signera denna vackra natur med svepande spår över glaciärer och branter. På afterskin ses skidproffs som vanliga människor, champagne går knappt att köpa och wannabies med selen kvar på göre sig icke besvär. Till höger eller vänster om stenen spelar ingen roll – alla har åkt sitt bästa åk.

“Även världens mest renommerade skidåkare känner sig ödmjuka och fyllda av förundran, och beundran, när de besöker La Grave.” Trots frånvaron av välpreparerade pister ska du inte tro att du får åka drömlikt puder dagarna i ända. Vinden och de många duktiga åkarna drar båda sitt strå till stacken. Känner man inte till berget kan man lätt tycka att det spåras upp alldeles för fort. Med dagens feta skidor och stora brädor går det snabbt, trots att liften går sakta. Men har du gjort din hemläxa eller ägnat år på berget finns det en mängd med varianter där snön fortfarande ligger orörd. Varianter som de som bestämt sig för att älska La Grave aldrig får nog av. Ett annat sätt att hitta ospårat är att hyra en bergsguide. Det är alltid välinvesterade pengar, och i La Grave handlar det inte bara om att hitta den bästa snön, utan även om att komma hem helskinnad vid dagens slut. Få skidsystem i världen, om något, erbjuder lika mycket terräng, rakt av liften, där en bergsguide verkligen behövs. Det är visserligen inte obeskrivliga mängder lössnö som är det bästa med La Grave. Det är den vilda, storslagna miljön i kombination med de nästintill förlamande många fallhöjdsmetrarna som lockar. Respektingivande rännor som kan leta sig mer än 1200 fallhöjdsmeter ner mot Romanche-floden längst ner i dalen ropar ditt namn. I botten ropar benen stopp, men skidsuget mer. Har du stighudar i ryggsäcken är möjligheterna enorma, framför allt på sydsidan av berget och längre in i kärnan av Ecrinsmassivet. Lägger du en

dag med hudarna, isyxan och lite alpina äventyr kan du nå några av skidvärldens mest grandiosa åk. Du ser dem från byn. Tabuchetglaciären, Enfetchores eller Glacier de la Meije platsar alla i turande friåkares våta drömmar. Från toppen av Dôme de la Lauze, 3550

meter över havet, ser du ut över en stor del av alpmassivet. Där går en knapplift som får dras om lite då och då på grund av glaciärens ständiga rörelse. De flesta använder inte knappliften i huvudsak för den lilla och enda pisten i området, men vill man uppleva glassig, snäll skidåkning med en av alpernas mest exceptionella

utsikter är det helt klart värt ett dagskort bara för det. Men det som gör att skidåkare från hela världen står mållösa på afterskin mot slutet av dagen är de magiska åken från glaciären och hela vägen ned till dalen. Dryga 2300 meters fallhöjd i absolut storslagen miljö. Tyst, stort, galet.

ÅKARE / PATIS VAUCLAIR / OLIVIER DESOUZA

ÅKARE / RYAN SODERBERG

De tidigare ganska hemliga ”storåken” har med åren blivit viktiga att bocka av för många besökare. Men i så fall är det är Game On. Sele på och i många av åken måste du fira dig in i en brant ränna. Du är utsatt både för snökvalitet och exponerade klippstup. Snökvalitet innebär både hård snö, då trilla inte är ett alternativ, och risk för laviner, vilket man måste vara extra försiktig med i La Gravs extrema miljö. Även världens mest renommerade skidåkare känner sig ödmjuka och fyllda av förundran, och beundran, när de besöker La Grave. Och ödmjuk blir man snabbt av att åka här. Är stora exponerade berg något nytt kan det vara lite knepigt att förstå att du helt enkelt inte ramlar på vissa ställen eller i vissa förhållanden. Det lär du dig snabbt. Många hårda åkare ändrar sin åk-

stil från fullt tryck i varje sväng till att lära sig att åka lätt, energisnålt och framförallt ståsäkert för att njuta av de långa, krävande och exponerade åken. Den kanadensiske skidprofilen Chad Sayers tillbringar större delen av sina vintrar i La Grave. Han blev ”biten” efter att ha besökt orten för några år sedan för att spela in ett av avsnitten till webbserien A Skiers Journey. Både videon och Sayers själv sammanfattar det hela ganska bra. – I La Grave åker jag skidor med den mäktiga naturen utan rampljus. Det är oerhört motiverande att åka i den här vilda och fridfulla terrängen, långt från all hype. Det finns en sorts magi här. Att åka från glaciär, genom tusen meter långa couloirer ner till en flod och vara helt ensam med ett par vänner är magiskt.

Kolla in A Skiers journey HÄR:

“ - I La Grave åker jag skidor med den mäktiga naturen utan rampljus. Det är oerhört motiverande att åka i den här vilda och fridfulla terrängen, långt från all hype.” - Chad Sayers

Från toppen ser du Mont Blancs sydsida stoltsera lite högre än alla andra toppar, och snurrar du ett varv runt din egen axel kommer inget annat än berg i synfältet. Allra närmast reser sig La Meije, dalens och Ecrinsmassivets stolthet. ”Drottningen Meije”, som toppen brukar kallas bland folk häromkring. Den mäktiga toppen vakar över oss när vi åker på dess nordsida. Det är alpernas sist lösta problem, som till slut klättrades av den lokala bergsguiden Pierre Gaspard och hans gäst Castelnau 1877. Det var hela tolv år efter ett annat svårt krux på den tiden; det ”omöjliga” Matterhorn. La Meije blev aldrig så stort och känt som Matterhorn eller andra celebra alptoppar. Med sina 3983 meter över havet når den ju inte den magiska 4000-metersgränsen. För oss som bor här är den dock det mest praktfulla som finns, och många hävdar att den sprider en viss energi och kraft omkring sig. Ungefär som konstnärerna på Gotland säger att öns magiska ljus gör. La Grave är en speciell plats, och det är inte konstigt att så många originella karaktärer hamnat här. På sina cirka 1800 invånare uppdelat i sex småbyar och huvudbyn La Grave finns både en och annan person värd ett porträtt. Bland de gamla stenhusen lever och verkar fiolbyggare, cirkusartister, musiker, konstnärer, frilansarbetare och en hel del levnadskonstnärer. Hippietyper som bestämt sig för att leva ett alternativt liv något bortanför den vanliga civilisationen samsas med bergsguider, bönder och diverse rednecks. De flesta som flyttat hit har berget som minsta gemensamma

ÅKARE / FRANCK CASTAGNA

ÅKARE / JOE VALLONE

“Regel nummer ett: följ aldrig spår i La Grave.”

nämnare. Passionen för det vilda, otämjda sättet att åka skidor om vintern och klättra, cykla eller vandra om sommaren. När man väl byggt sitt bo här är det svårt att tänka sig något annat ställe att spendera sina dagar på. Det är helt enkelt svårt att hitta något liknande i värden. Det är människorna och berget som gör det. Tillsammans bildar de en sorts fusion med en unik energi och kraft som man känner vibrera här om vintrarna. De flesta på berget är eller blir medvetna offpiståkare. Standardutrustningen är lavinsändare, spade och sond och eventuellt stighudar, rep, sele, yxa och stegjärn i ryggsäcken. Många övar regelbundet med sin sändare, tränar sprickräddning och analyserar väder- och snöförhållanden. Det är liksom nödvändigt att ha lite koll, annars kan det lätt gå snett. Och regel nummer ett är: följ aldrig spår i La Grave! Du kan hamna på de mest hårresande ställen där den som vet, kan och har med sig rep och andra hjälpmedel tar sig vidare, medan spårföljaren kanske hamnar i en alldeles för spännande situation. Det är ingen slump att medelåldern på skidåkare och bummare är betydligt högre än på andra orter, säkert närmare 40. La Grave är ingen ort man gör en crazy säsong på. Nattlivet och glassarpisterna är liksom

obefintliga. Men fastnar du för berget, den annorlunda livsstilen och originalen i byn finns det få alternativ som kan mäta sig. Antingen kommer du aldrig tillbaka eller så återkommer du år efter år efter år. Exemplen är många. De svenska bergsguiderna Pelle Lång och Per Ås lever och verkar här sedan början av nittiotalet. Svenskarna Mats och Kami, Alaskashreddarna Jay och Bill och den brittiske levnadskonstnären och musikern Russ har nog var och en bummat mellan 30 och 40 säsonger. Kami, som säsongade på sjuttiotalet i Riksgränsen, är som en bergens shaman och amerikanerna kör fortfarande i bakistegspjäxor. Russ har satt monostance på en bräda för att inte nöta på knät. Men luras inte av det. Du ser dem i liften men aldrig på berget. Följ aldrig spår… Som du förstår tilltalar denna ovanliga ort vissa men håller andra borta. Det är därför, trots mediahype i olika omgångar, La Grave aldrig blir som Engelberg eller Chamonix. Det är för litet och för begränsat som ”ort”. Du kan snabbt få lappsjuka. Berget är inte alltid som man tänkt sig. Det spåras ibland upp fort. Förhållandena kan från en dag till en annan förvandlas från episka till väldigt ”fostrande”. Åken du så gärna velat bocka av på din ”bucket list” är ur form. Liften är lång, långsam och

ÅKARE / STIG PETTERSEN

ÅKARE / ADRIEN BURGER

Lite hjälp på vägen Guidebyrån i La Grave: www.guidelagrave.com Svensk guide: Per Ås, www.peras.se Svenska och utländska guider plus boende: Pelle Lång, www.skierslodge.com

“Många har ångest för den sista traversen, som allt som oftast innebär att musklerna exploderar av mjölksyra och skriker för vila.” kall. Eller stängd. Och mycket annat än skidåkning finns inte att göra. Ibland får den lilla orten besök av celebra skidåkare. Förra vintern kom Henrik Windstedt och Erik Sunnerheim hit på deras förmodligen enda ”skidsemester” för vintern. Ingen fotograf, ingen filmare, bara åka. Tack vare lokalsvensken L-Å, som börjar bli en institution bland påhälsande skidproffs och fotografer, fick de uppleva berget från den inbitnes öga. Lars-Åke Krantz, som han heter, kan sitt berg och det med en entusiasm som få, vilket gör att smilbanden ofta får jobba på högvarv när man åker med honom. Chefen för liften är dock inte så värst imponerad av filmteam och skidproffs som vill sprida myten om La Grave i media världen över. – Lite är bra men vi vill inte ha för mycket folk! säger han på väg upp i liften, en dag då puderskidorna ska dammas av. De klassiska åken Vallons eller Chancel, på båda sidorna om liften, är två sköna åk som vilken medelgod åkare som helst tar sig ned för. I rätt förhållanden. Åken avslutas med en skakig travers som tar dig tillbaka in mot liften. Många har ångest för den sista traversen, som allt som oftast innebär att musklerna exploderar av mjölksyra och skriker för vila. Men har du lite kräm kvar i låren är den hur kul som helst. Lärkskogen från mellanstation pratas det inte allt för mycket om, men en puderdag i flatljus blir det inte mycket bättre än så här. Branta hang, mjuka åsar, pillows och

klippor bland de avbarrade träden är den perfekta lekplatsen för glada skidentusiaster. Guiderna som varit uppe i ottan konfererar i lifthuset om liften kan öppna eller inte. Som sagt sprängs det ingen dynamit i La Grave – all åkning sker på egen risk, eget ansvar. Men liften är allt som oftast öppen. De morgnar guiderna behöver ta ett beslut (25-40 dagar per säsong) innebär ett ”ja” absolut inte att allt är säkert. Deras bedömning handlar bara om de två mest klassiska åken. Känns de för farliga öppnar inget. Idag har det snöat rakt ner, 30 centimeter perfekt, opåverkat puder. Diskussionen blir inte långvarig; liften öppnar. Det första liftsettet upp innebär fem kabinliftar med 5-6 personer i varje kabin. Det fylls på men inte mer än så. Feta skidor och stora brädor samsas i de breda skidställen. Liftgubbarna svetsade om ställen för några år sedan då nästan alla skidor som åks på det här berget är bredare än 105 millimeter under foten. Du ser förmodligen mer 115-skidor eller bredare här än någon annanstans. Berget glittrar orört under den långa färden upp. Pjäxorna är knäppta, ryggsäcken fast och lavinsändaren på när vi glider ut för de tysta, orörda fälten. Det är bara att stå på. Stora, snabba svängar i lätt puder hela vägen ner till traversen mot ”P1”, vid 1800 meter över havet. Där tar du liften upp till ännu ett åk i paradiset.

Prylguide

TIERRA M’S PROCEED HOOD JKT

Vinter 2014/15

TIERRA PROCEED BLANKET

I den korta intervjun vi gjorde med Elina försökte vi få ur henne några feministiska statements, för att få fler tjejer peppade på att fota. Det blev inte mycket av den varan, och i ärlighetens namn tror vi inte det behövs heller. Det är ju bara att dra ut och börja fota, vare sig man är han, hon eller hen. Hur kommer det sig att du började med skidfoto? – Jag blev kär i en skidåkare. Lite mer precist: Jag träffade Julien Regnier (aktiv skidlegend och en av grundarna av Armada, red. anm.), flyttade till Frankrike och blev matad med stora mängder skidmedia. Jag tyckte om det, och började ta bilder med Juliens gamla kamera. En dag kom han hem från en resa med en

lite nyare kamera och två linser, och jag började fota mer seriöst. Sen flöt det bara på… Vi vill inte ha någon ”Åh, det är så girlpower att du är tjej och skidfotograf ”vinkel, men varför tror du att det är så få tjejer som har det som yrke? – Det är färre tjejer än killar i skidindustrin, jag tror inte det är konstigare än så. Varför det är så vet jag inte. De kanske inte blir lika uppmuntrade att börja med den här sporten som killar blir. De pysslar med andra saker. Det finns säkert någon studie som kan svara bättre på det än jag… Tror du det är någon skillnad alls mellan killars och tjejers skidfotograferande?

– Jag vet inte… Jag tror inte jag skulle kunna se någon skillnad baserad på kön. En del tycker att tjejer är känsligare, och att det märks i hur de tar bilder, men det tror jag inte på alls. Det är en förenkling. Det finns killar som är lika känsliga. Jag tror hellre det handlar om uppväxt, karaktär och en massa andra saker. Om du skulle ge tre råd till någon som vill börja med skidfoto, vilka skulle de vara? – Uthållighet. Det händer inte på en dag eller två. Det krävs mycket tid, tur och arbete för att man ska slå igenom. Ta emot råd och fråga även om dem. Inte bara från andra fotografer, utan även från skidåkare, som ofta har mycket erfarenhet och ett bra öga för bilder. Det

ELINA Sirparanta Bildgalleri Text JOHAN JONSSON

Elina Sirparanta är en finsk, kvinnlig skidfotograf. Ska vi kalla det unikt? Äh, vi kallar henne för en grym fotograf bara, det räcker.

har hjälpt mig otroligt mycket. Ta det seriöst. Fotografi är kreativt arbete, men det följer även med mindre kreativa sidor med jobbet. Som att skicka bilder i tid, leta efter nya uppdragsgivare, pappersjobb och datatid. Det här behöver inte vara trist, men kom ihåg att det är mycket tid som går åt till att göra andra saker än att fota. Och om du åker mycket skidor och ska börja ta mer bilder; glöm inte att du kommer åka mindre, sitta mer i snön och vänta, och aldrig mer få lägga förstaspåren… Vad kommer att hända med skidfotoscenen de närmsta åren? – Hmmm… Jag hoppas det kommer många nya kreativa och originella projekt. Jag hoppas att tryckta tidningar

kommer finnas kvar, tillsammans med den nya sortens onlinemedia. Jag hoppas att skidfoto inte ska bli en snabbkonsumerad snapshotbusiness. Jag hoppas det kommer finnas en törst efter jobb med hög kvalitet. Men… i ärlighetens namn har jag inte en aning om vad som kommer att hända. Vad är det roligaste med skidfoto? – Att jobba med motiverade och kreativa människor. Jag älskar bra teamwork; när man tillsammans pratar om vinklar och synvinklar. Jag tycker även om exakta och välorganiserade projekt, där man kanske jobbar en hel vecka för en enda bild. Men den bilden kan då ge en sådan enorm tillfredsställelse…

Tråkigast? – Att vänta. Speciellt på ljus. Ibland kan solen vara bakom kanten på ett moln i timmar. Man är helt beredd, åkarna är på toppen, också beredda, men molnet försvinner inte. Det är kanske mer frustrerande än tråkigt visserligen… Eller både och. Välj fritt från alla världens berg och skidåkare att fota på/med en dag! – Ha ha. Det blir nästan för nostalgiskt… Men det blir i Whistler med Julien Regnier, JP Auclair och Anthony Boronowski.

Mer från Elina: www.elinaphoto.com

Julien Regnier CANADA

Kevin ROLLAND LA PLAGNE

JP AUCLAIR HAINES

Julien Regnier LA PLAGNE

Julien Regnier CHAMONIX

JP AUCLAIR HAINES

Prylguide

LANGE XT 130

Vinter 2014/15

TECNICA COCHISE 130 PRO

Prylguide

POC GOGGLES

Vinter 2014/15

KASK MASK 4

Varför snackar alla om att tura? TEXT MÅRTEN PETTERSSON FOTO MATTIAS FREDRIKSSON

2014 är det turande som gäller. Stighudar har blivit en naturlig del av alla seriösa skidåkares utrustning. Varför är det så? Alpinkultur tog hjälp av Mårten Pettersson, Åka Skidors forne redaktör, nu marknadschef på Elevenate, men framför allt nästintill sjukligt insnöad på turande.

plats / LYNGEN

Det är egentligen en naturlig utveckling. För 20 år sedan räckte det att ta höger bort från pisten för att få uppleva lössnö och finna stillheten. I kultfilmen Blizzard of Aahhhs säger Glen Plake att det tar veckor innan åket Lavancher i Chamonix blir uppspårat. Blizzard of Aahhhs del 1: Blizzard of Aahhhs del 2:

Med snowboardens intåg och senare de breda offpistskidorna förändrades det. I de populära skidorterna tar det numer inte många timmar innan den lättillgängliga, liftnära offpist-skidåkningen är uppkörd. I fallet Lavancher handlar det om högst en timme. Dessutom är moderna liftar så effektiva att det, utan att det skapas liftkö, blir trängsel på vägen ned. Nu måste puderjägare anstränga sig mer för att finna den orörda snön. Att sätta på stighudarna och traska en bit har gått från liten trend till ett stort eget segment inom den moderna skidåkningen, precis som parkåkning om man vill dra den parallellen. Skidområdena har, med några få undantag, inte växt till ytan sedan 1980-talet om vi mäter efter åkbar offpistterräng. Utbyggnaderna uppe på berget har koncentrerats på snökanonanläggningar och byte av långsamma liftar, men framförallt har miljarderna plöjts ned i mer boende. Det har helt enkelt blivit trängre uppe på berget. Skidupplevelsen motsvarar inte längre myten, eller drömmen, om natur-

Eric Hjorleifson / SUNNDALEN

Janne Tjärnström / Patrik Strömsten / RIKSGRÄNSEN

“Jänkarna kallar det backcountry, fransmännen ski randonnée. Jag brukar kalla det topptur.”

upplevelse och skidäventyr. Att dra iväg från folkhorderna, och därmed både få bättre åkning än inne i skidsystemet och uppleva naturens stillhet, har blivit en motrörelse till den tillrättalagda massturismen. Det finns två typer av turåkning; vid den ena, lite seriösare varianten, startar man vid botten av ett berg och går för egen kraft hela vägen upp. Jänkarna kallar det backcountry, fransmännen ski randonnée. Jag brukar kalla det topptur, även om man inte alltid når en bergstopp. Detta kan bedrivas på vilket berg med snö som helst, det går lika bra att ha kul på ett norrländskt kalhygge som en topp i Alperna. Vid den andra, lättare, varianten börjar man med att åka lift i ett vanligt skidområde för att sedan fortsätta en bit med stighudar

under skidorna. Då har man sorterat bort de slöaste skidåkarna och chansen att få åka ospårat är relativt hög. I Nordamerika säger de sidecountry om företeelsen. Nu, år 2014, kan man säga att den här liftnära toppturen är den moderna offpiståkingen. Du har samma utrustning som de slöa offpiståkarna som åker uppspårat vid liften. Alltså gott omdöme, erfarenhet och en ryggsäck med lite kläder och lavinutrustning. I tillägg behövs en bindning som funkar att lyfta hälen med och stighudar under skidorna på väg uppför. Det finns ett gäng olika bindningar som i princip är lika bra, eller i alla fall nästan lika bra som en vanlig alpinbindning. Marker Duke är den vanligaste. Om skidor och pjäxor är tunga är inget större problem. En halvtimmes promenad räcker ofta

“För långa turer blir det roligare med ett par speciella topptursskidor, de hamnar på cirka halva vikten mot den rena liftvarianten.”

gott för att nå åket med stort Å. Det är så du hittar lössnön, inte bara hör andra berätta om den på after skin. Att starta vid bergets fot och gå hela turen med egen kraft är mer krävande. Samtidigt mer belönande. Det är här du kan finna den totala stillheten, blicka ut över Nordnorges fjordar, stå på toppen av Kebnekaise eller kanske en 4 000 meter hög topp i Alperna. Ofta är det fullt möjligt med samma utrusning som när man startar turen från liften, men är berget högt och turen lång är det till stor hjälp med lättare specialprylar. Turpjäxor med gåläge gör det möjligt att röra ankeln och underbenet på väg upp. De ger längre och effektivare steg, är lätta och du undviker skavsår. Skidan kan vara en normal offpistskida, företrädesvis en inte alltför tung modell. För långa turer blir det roligare med ett par speciella topptursskidor, de hamnar på cirka halva vikten mot den rena liftvarianten. Med bindningar finns det nästan bara ett val för långa turer. Dynafit är klart ledande (men sedan de tappat patentet på konstruktionen kommer nu många konkurrenter med liknande bindningar). Väger lätt, ser rackiga ut men fungerar stabilt. Dock krävs att pjäxan har speciella infästningar. En bra pjäxa som är stabil utför väger 1500 eller 1600 gram styck. En vanlig slalompjäxa väger ungefär 2500 gram. En dynafitbinding med skistopper väger ungefär 500 gram styck. En Marker Duke 1400 gram. Med nästan samma prestanda utför som den vanliga offpistutrustningen sparar du alltså 3600 gram på två bindningar

Janne Tjärnström / BJÖRKLIDEN

“Det gäller att hitta flytet och slippa de små tidstjuvarna, utan att stressa. Reglera kläderna för att inte svettas för mycket. Se till att dricka och äta. Det kallas rutin.”

och ett par pjäxor. Det gör att du orkar gå mycket längre och dessutom snabbare. Du kan nå åkning som du inte annars gjort, utan att kompromissa allt för mycket med skidkänslan utför. Kungen av den här typen av åkning är kanadensaren Eric Hjorleifson. Han åker ifrån de flesta med sin turutrustning. KOLLA IN NÅGRA ÅK MED ERIC HJORLEIFSON:

När det gäller de riktigt snabba uppförsåkarna är katalanen Kilian Jornet namnet att lägga på minnet. Kanske okänd i Sverige men en fingervisning är att killen har 294 000 facebooksfans. Tre gånger fler än Jon Olsson, mer än alla svenska idrottare, Zlatan undantaget. Kilian är en av världens främsta konditionsidrottare. Tidsrekord på de flesta kända toppar, sommar som vinter. Just utnämnd till Adventurer of the Year 2014 av National Geographic. Han åker med tandpetare till skidor och 500 gram tunga (lätta) pjäxor i kolfiber. Inte heller blyg att åka brant dock. DETTA ÄR KILIAN & CO:

När vi ändå är inne på prylnörderi kan stighudarna avhandlas. Denna för turen viktiga, men ack så osexiga, sak finns det många myter om. Jag tänkte avliva den vanligaste: att stighudarna måste vara måttskurna. De flesta köper ett par stighudar med fäste fram och bak, av en bredd som är lika bred som skidan är framtill. Skär dem efter skidans form, så att bara stålkanten sticker fram. Jag har gjort samma sak själv. Men efter 500 turer är jag helt säker att det funkar lika bra, om inte lite bättre, med ett par helt raka hudar som är några millimeter smalare än skidans midja. Då får du lite bättre glid och det är lättare att undvika skräp i limmet då de limmas ihop bättre när man har dem klister mot klist-er i ryggsäcken. De tar mindre plats och vikt i ryggsäcken och du spar en del pengar (smala hudar är billigare än breda). Att gå med stighudar är till stor del en fråga om teknik. Att inte lyfta skidan från snön, bara glida framåt. Gör man rätt funkar det bra med korta hudar, med enbart fäste fram och som slutar vid hälbindningen. Då blir det dessutom bättre glid. Ett par raka korta kostar hälften mot ett komplett set långa

formskurna hudar. Funkar bra så länge det inte är 30 minusgrader och nysnö. Då behövs bakfäste för att få dem att sitta fast, hur bländade uppförsteknik du än har. Har man gått många turer och fått upp tekniken och konditionen brukar klättringen uppför också bli njutbar. En meditativ paus och ett skönt träningspass. Med lätta skidor, pjäxor, bindningar, en liten ryggsäck och korta stighudar med bra glid kan man bestiga flera toppar på en dag. Det gäller att hitta flytet och slippa de små tidstjuvarna, utan att stressa. Reglera kläderna för att inte svettas för mycket. Se till att dricka och äta. Det kallas rutin. På samma sätt en van utförsåkare tar sig ner för Laub i Engelberg mycket snabbare än en veckoturist är det alla små saker tillsammans som gör att man får flyt.

Eric Hjorleifson / SUNNDALEN

Vilken typ är du? Liftnära kort tur eller längre äventyr med lättare specialutrustning? För de flesta, speciellt dedikerade utförsåkare, är den offpistanpassade utrustningen med en rejälare turbindning på ett par offpistlagg den mest naturliga starten. Ett par stighudar plus din vanliga säkerhetsutrustning i ryggan och du är starklar. Har du redan passerat detta stadium och är sugen på större utmaningar? Lyngen, Haute Route eller Monte Rosa? Blir det tio turdagar eller mer per vinter? Då kanske det är det dags att investera i lättare prylar, orka mer och uppleva större utmaningar. God tur!

PLATS / ÅRE

Fyra toppturstips från Mårten

Weekend i fjällen

Franskt vuxenkollo

Vid Storulvåns fjällstation, fem mil väster om Åre, hittar vi Sveriges mest lättillgängliga plats för toppturer. Skidåkningen sker på Snasahögarna, fem fina fjäll precis vid bilvägen. Enklast att bestiga är Getryggen. Granntoppen Sönner Tväråklump är mer rock’n’roll. Rakt från toppen bjuder sydsidan på ett av Sveriges hårigaste åk, 50 grader brant. Snällare men ändå spännande är Näbbrännan. Oftast kommer snön från väster vilket gör att östsidan har bäst snöförhållanden. Schysst boende och en trevlig restaurang med både lokal och ekologisk mat ger pluspoäng. Uthyrning av utrustning, kurser och instruktion. www.svenskaturistforeningen.se

Är du van att åka skidor med hjälp av lift men aldrig testat topptur? På en vecka i Chamonix med UCPA, en fransk variant på Friluftsfrämjandet, får du under ledning av bergsguide lära dig allt för att sedan klara av egna turer. Helpension, bussresa ned, skidhyra och instruktion kostar runt 9 000 kronor för en vecka. Riktigt prisvärt, men var medveten om att det är ett budgetalternativ. Enkelt boende, guider med knackig engelska och ibland lite för stora grupper. Å andra sidan skidåkning i världsklass, härlig gemenskap och riktigt bra mat på centrat UCPA driver. www.ucpa.se

ENDRE HALS / Eric Hjorleifson / SUNNDALEN

Från fjord till fjäll

I midnattssolens land

I norska Sunndalen, tio mil väster om skidorten Oppdal, hittar man de högsta bergen i Europa som har sin fot i havet. Vid bra snöförhållanden finns fallhöjder på 1800 meter. Vilt, vackert och krävande. Här behövs bra kondition och går du utan bergsguide krävs erfarenhet. Tor Olav Naalsund är en certifierad bergsguide som bor i området (www.themountainguide.no). Spektakulärt, men har du inte kondition att gå minst 1 600 höjdmeter finns det inte mycket att välja på. Sunndalsøra är centralort, men i kontrast till den vackra naturen en osedvanligt trist liten industristad som lever på sitt aluminiumsmältverk. Sök boende ute på landsbygden. www.fjordnorway.com

Rakt norr om Treriksröset ligger Lyngsalpene. En halvö vid norra ishavet med otroligt många toppar på liten yta. Terrängen liknar de allra spetsigaste delarna av Alperna. De högsta fjällen når 1 800 meter men de flesta är runt 1 300 meter över fjorden. Varenda meter är åkbara med skidor. Säsongen sträcker sig från mars till juni. Skidåk finns i alla svårighetsgrader, men på de flesta är det tryggt med en bergsguide. Charmigt boende på svenskägda Magic Mountain Lodge i byn Lyngseidet. Förvänta dig ingen lyx, däremot genuint vänlig stämning (www.magicmountainlodge.no). Tromsø ligger en timme bort med hyrbil och har goda flygförbindelser. www.visitnorway.se

Aksel Lund Svindal / LYNGEN

Prylguide

ARMADA INVICTUS

Vinter 2014/15

ATOMIC BENT CHETLER

Prylguide

PEAK PERFORMANCE M’S HELI PRO PNT

Vinter 2014/15

PEAK PERFORMANCE W’S HELI GRAVITY JKT

REBECKA ERIKSSON / ANNA KARLSTRÖM / CAROLINE STRÖMBERG

Inspire Us För syns skull

Fokus på glädje, inspiration och åkpepp. Det kan kanske låta glättigt och tramsigt. Men det ligger tyngre saker bakom InspireUs och den framgång som konceptet fått bland actionsportjunkies. Som har honkar. Text Elisabet Aagård FOTO GÖSTA FRIES

“Om de kan peppa andra att hitta åkglädje så kommer fler att utvecklas. Inspiration ger utveckling.”

– Vi började lite försiktigt i januari 2012, mest som ett sätt att hålla koll på vad kompisar gjorde, berättar Anna Karlström om starten på InspireUs, en interaktiv nätsida om actionsporter där den som vill kan lägga upp egna edits och bilder på åk, prestationer eller texter. Bakom InspireUs står – förutom Anna Karlström – Rebecka Eriksson och Caroline Strömberg. Alla tre namnkunniga åkare som inte direkt ber om ursäkt för sig, samtliga har placeringar i NM. Men alla tre är även inne på att inspirera är grejen, snarare än att konkurrera. Om de kan peppa andra att hitta åkglädje så kommer fler utvecklas. Inspiration ger utveckling. – InspireUs fyller väl egentligen vårt eget behov av att få möjlighet att se fler tjejer åka, säger Caroline. Behovet av inspiration, någon att titta på, någon att jämföra sig med, någon som kan leda ens egen utveckling vidare känner vi alla till. Problemet, tänkte InspireUs, är att det finns ont om synliga förebilder. I alla fall om man är åkare med honkar. – Det är ju trots allt en ganska smal sport och då finns det lite utrymme för tjejer. Vi vill göra plats för dem som vill synas men inte får, säger Caroline. – Ja, det finns så sjuk många grymma åkare som aldrig får synas, lägger Rebecka till.

Men problem går att göra något åt och sedan starten 2012 har InspireUs minst sagt tagit fart. Från att kanske mest ha fyllts av edits från vänner som håller på med någon form av snöåkning så omfamnar forumet numera actionsporter i ordets bredaste bemärkelse och en mängd utövare lägger ut info om vad de hållit på med den senaste tiden. InspireUs fyller själva sidan med intervjuer med entusiaster och sköna åkare, sådana som kan få andra att våga prova något nytt. Att utvecklas. Att inspireras. – Folk kan vara rätt ego inom åkningen och det vill vi få bort. Vi vill snarare hjälpa varandra och bygga upp, säger Rebecka. Ett steg i den riktningen, att peppa, inspirera och bygga upp, är Girls Day Out som ordnades första gången i Åre våren 2013. Det handlar om en dag i backen, enkom ladies, med coacher som kan få andra att utföra stordåd de aldrig trodde att de skulle göra. De 30 platserna på GDO var slut på nolltid. Löften om en skön dag i skönt sällskap med hela berget som lekplats visade sig vara ett bra koncept. Deltagarna som var mellan 16 och 43 fick vandra mellan disciplinerna och välja vad de helst ville nöta på. – Fokus ska ligga på glädje, inte på prestation, säger Carro. På att hitta nya att åka med.

ÅKARE / CAROLINE STRÖMBERG

PLATS / ÅRE

– Och på att stärka folk i deras åkning, lägger Rebecka till. Några gjorde ju sådant de aldrig gjort tidigare den dagen. – Ja parken var ju shejpad bara för vår skull med rails och mindre hopp, berättar Anna.

ÅKARE / REBECKA ERIKSSON

Ordet spreds snabbt i byn. För den handlade mest om hörsägen den gången, marknadsföringen i Åre. Men likväl blev den dagen på berget en dag som gav mersmak. 2014 ordnas GDO även i Sälen och Vemdalen,

förutom i Åre, sannolikt utan tomma platser. Men vad är det som är grejen, varför strömmar åkarna till? Räcker det inte att åka som vanligt, blandat killar och tjejer? – Ingen av oss är sådana som har åkt bara med tjejer, snarare tvärtom. Men ibland kan det bli för mycket, ibland finns det en poäng med att åka med bara tjejer, säger Caroline. – I parken till exempel, då krävs det en del för att man ska börja åka om man

är tjej. Jag kan själv känna att jag inte kan tillräckligt för att testa och jag vet att det är fler som känner så. Tänker ”Fy faan för att göra bort sig inför alla!” i stället för att bara skita i det och åka. Med andra tjejer vågar man mer, man släpper skämsspärren och tänker ”Äh, vafaan!” i stället. Man jämför sig på ett annat sätt, säger Anna. Och här någonstans börjar det brännas för några. Det börjar lukta statement. Anna, Rebecka och Caroline börjar prata

om hur en del tjejer har flyt, får spons och den uppmärksamhet de förtjänar. Men hur många åker på, på hög nivå, utan att få den uppmärksamhet de kanske borde få. Men stjälper inte InspireUs mer än hjälper? Cementerar man inte bara bilden av att tjejer och killar är just framför allt sina kön och inte det de kanske egentligen är – åkare?

“Det handlar inte om att visa att ”titta, tjejer kan”, det fyller snarare ett behov av att få se tjejer som är grymma på det de gör.”

– Tjejer är rätt dåliga på att både ta och få plats och kan vi få tjejer att synas på InspireUs så kan fler ta efter. Om InspireUs blir stort och får många läsare så visar det att det finns ett intresse. Då kan andra medier och portaler ta efter. Det handlar inte om att visa att ”titta, tjejer kan”, det fyller snarare ett behov av att få se tjejer som är grymma på det de gör. Mot slutet av 2013 ordnade InspireUs en gratis lavinutbildning för 8 tjejer, även det något som är tänkt att ge ringar på vattnet. Om åtta av varandra oberoende skidåkare kan mer om laviner så kommer de i sin tur att kunna generera kunskap till fler som kan för lite. Och framför allt kommer de att kunna stå rakryggade i sina egna

bedömningar om huruvida åket är klokt att genomföra eller inte, oavsett hur välhängt åksällskapet är. För nog är det väl så. Väl där, med fart under skidorna, med säkringen inom sikte eller med en våg som ser ut att kunna leverera vällande mot dig så är du bara där. Eventuella relationsproblem, middagsplaner, tentor och jobbuppgifter får ältas någon annan gång. Du är där för den där unika stunden av absolut tyngdlöshet och total närvaro. Du är inget mer än en som löser den fysiska uppgiften. Och inför den uppgiften är vi alla lika.

Fakta Girls Day Out är egentligen en beviljad ripoff från Kanada där skidåkaren Leah Evans drog igång den allra första GDO år 2006. Konceptet har efter det växt till flera stora orter i Kanada – och fick vänskapsvägen importeras till Sverige av InspireUs. Girls Day Out 2014 Lindvallen 22mars Vemdalen 29mars Åre 5april För anmälan och information se: www.girlsdayout.se www.inspireus.se InspireUs finns på www.inspireus.se, på Facebook och på Instagram som @inspireusse för den som är sugen på åkpepp eller på att peppa.

Prylguide

BLIZZARD SPUR

Vinter 2014/15

DYNASTAR CHAM HIGH MOUNTAIN 107

FOTO ERIK WESTBERG

PÅ INSTAGRAM MED

Demonen Erik ”Demonen” Sunnerheim kan mycket väl vara Sveriges laddigaste skidåkare. Ingen landning är för platt eller hård, och ingen stoppsträcka för kort att stanna på. Där andra ser vansinne och season enders ser Erik möjligheter. Alltid glad. Alltid peppad på att åka. Alltid först ner. Demonen är en av Alpinkulturs absoluta favoriter, och vi är glada att kunna visa upp hans Instabangers. instagram.com/ERIKSUNNERHEIM

1. Ett par dagar efter att NM-hysterin lagt sig tog jag och @ebbej några sista åk. Solen tryckte sig genom flatljustäcket, och med lite filter blev det en rolig bild!

2. 15 oktober. Galet rolig terräng på Baksidan innan all snö slätar ut Åreskutan. Läskigt att hoppa när det inte finns någon bas, man håller tummarna för att stenarna man landar på är någorlunda släta. David Kantermo tog bilden på mig.

3. @perjonssonfreeski körde en klippa i Engelberg som sluffade en del. Han stompade landningen och drog därifrån, jag stod kvar och blev insvept i sluffet. Bra dag med fin och lätt snö!

4. Storebror knäppte bilden när jag tog med mig ett dammlätt pudermoln över kanten på Plattadroppet.

5. Jag och @danielronnback bestämde oss för att spola kröken på nyårsafton och tura upp på berget istället. Daniel tog en bild på väg ner mot människobyn 2012/2013. #gottnyttåk

6. Dum och onödig grej. Jag var helt säker på att jag skulle ramla ner. Det blåste en del och liftstolpen svajade, men det gick ju bra i vanlig ordning. @nylanderik hetsade mig till att klättra upp på den 10 cm breda stolpen. Blev fin bild dock!

Prylguide

THE NORTH FACE M’S FUSE BRIGANDINE JKT

Vinter 2014/15

THE NORTH FACE M’S FREE THINKER JKT

Prylguide

SALOMON W’S SOULQUEST BC GTX 3L JKT

Vinter 2014/15

SALOMON W’S SOULQUEST BC GTX 3L PNT

SÅ HAR DU ALDRIG SETT VASALOPPET

GÖR SOM TREFALDIGE VASALOPPSVINNAREN J Ö R G E N B R I N K O C H B L I E N T E ST P I LOT F Ö R O A K L E Y. LÄS MER PÅ FACEBOOK.COM/OAKLEYEUROPE

RADARLOCK

90 ÅR. 90 KM. 90 TESTPILOTER.

Dubbelliv Mattias Hargin har sedan 2008 tillhört världseliten i slalom, men nästan lika länge har han även åkt fritt på samma nivå som de svenska världsstjärnorna. Såhär i OS-tider är det klart man undrar: Vad är egentligen roligast? Text JOHAN JONSSON FOTO OSKAR ENANDER porträtt nicklas blom

I flera års tid har Mattias Hargin varit en av de mest stabila åkarna i världscupstoppen. Innan urkörningen i Madonna di Campiglio förra säsongen hade han tagit poäng i 21 världscuptävlingar i rad. Han har även ett grant facit med flera vunna åk och pallplaceringar totalt i den skandinaviska friåkningselitens säsongsavslutning, NM. Inte illa för en portnötare… Men vad är det egentligen som gör att vissa alpina åkare tycker om att åka puder på fritiden, medan andra ligger på strikta träna/vila-scheman? Ser de sistnämnda endast skidåkningen som ett jobb, och vill helst komma bort från det när de är lediga från träningsläger och tävlingar? Mattias är en av mindre än en handfull världscupsåkare som även har sponsorer genom sin friåkning. Det är dock inte det som betalar räkningarna, så rimligtvis borde det vara någonting annat som lockar… Vi stämde möte för att ta reda på hur det ligger till. Vi hoppar rakt in i det; Vad är egentligen roligast av att köra slalom och puder? – Jag vet inte om det går att svara på rakt av. Det är två helt olika saker. Jag

älskar att tävla, om någon nu missat det… Allt man får uppleva när man kör världscup – tävlingsmomentet och allt runt omkring, och känslan av att… lyckas med det. Det är någonting speciellt, som är svårt att framkalla någon annanstans. Men att bara åka ut och shredda puder med sina polare är ju såklart roligare än att nöta käppar på en kall glaciär. När jag är här i Engelberg och kör med vännerna åker jag ibland runt och bara skrattar, det händer ju inte i en slalombana direkt. Men just tävlingsmomentet… Jag älskar verkligen det. Och den kärleken är som störst just vid världscuptävlingar. Det går att tävla i friåkning också… Om Freeride World Tour erbjöd dig ett wildcard till en av tävlingarna, skulle du tacka ja då? – Det är en väldigt hypotetiskt fråga. FWT blir mer och mer strukturerat, så det är nog svårt att få några wildcards utan att ha tävlat knappt någonting innan. Men det är klart jag tänkt tanken. Och om det skulle bli så, då tror jag att jag nog skulle göra bättre ifrån mig där är vad jag gjort när jag varit på filmshoots, eftersom man är van att prestera under press och i tävlingar. Jag var på FWT-stoppet i Fieber-

brunn och hejade på Matilda (Rapaport, Mattias flickvän och ledare i FWT just nu. Red. anm.), och skojade då mer arrangörerna om att jag skulle vara föråkare. Vi kom dock fram till att det kanske inte var det smartaste med tanke på OS… Men de frågade om jag ville vara föråkare i Verbier. Så… ni kanske får se mig på ett tävlingsface i alla fall i år, även om det är utom tävlan. Så om du skulle få ett wildcard… – Skulle jag fundera på det. Jag gillar som sagt att tävla… Ser du en friåkarkarriär efter att du slutat köra slalom? – Hmmm… Jag hoppas ju kunna åka slalom till att jag är typ 35, så det ligger för långt fram i tiden för att svara på nu. Men som jag har det nu – kunna fota och filma när jag är ledig från slalomen – känns som en väldigt bra kombo. Jag hoppas kunna fortsätta med det. Åker du fritt för att ladda batterierna och inte tröttna på racandet? – Inte för att tröttna, för det gör jag inte. Det handlar mer om att jag rensar huvudet med friåkning. När vi kör med landslaget är allting väldigt fokuserat på prestation. Köra på tid, jämföra med andra, slipa teknik. Så när man kommer hem blir friåkningen ett sätt att koppla av. Tar du med dig någonting från lössnön in i slalombanan? – Jag hoppas och tror att jag blir en bättre slalomåkare av friåkningen. Man

måste ta snabba beslut och kunna flytta position i väldigt varierande förhållanden och terräng. Man lär sig behärska saker på ett annorlunda sätt. I banan jobbar jag just nu på att lågavlasta i svängväxlingen för att komma in i nästa sväng snabbare. Friåkningen påminner lite om det, så ibland tänker jag på det när jag åker fritt: ”Sådär ska jag göra i banan också!” Ha ha. Det känns som att man hört detta förut. Borde inte slalomklubbarna premiera friåkningen lite mer? Alltså, att man på ungdomsläger och träningar lägger mer tid på fri åkning. Må det sedan vara park, puder eller pist. – Jo, men det tycker jag. Ser man på när vi var yngre så körde vi ju alltid i skogen och parken mellan åken och efter tävlingarna och träningarna. Ofta var skogsbanan dagens höjdpunkt! Tyvärr känns det som att det blir mer och mer seriöst, även i yngre åldrar. Det ska gå till på samma sätt på barn- och ungdomsläger som det gör på vår nivå. Men barn är inte världscupåkare… Det borde nog vara mer fritt. Tror alla skulle tjäna på det. Kanske inte alla blir alpinåkare i slutändan. Någon kanske blir jibber, och någon kanske blir friåkare. Men… det är väl bra i så fall, om det var det barnet ville. Kan problemet vara att det är lite fyrkantigt – det ska åkas portar, annat är trams – och att alla förväntas passa in i den rutan? – Ja. Det måste vara mer fritt, att man ofta bara har skoj på skidorna och gör olika saker, inte bara nöter käppar. Extra

“Det är väldigt fokuserat på prestation när vi kör med laget. Köra på tid, jämföra med andra, slipa teknik. Så när man kommer hem blir friåkningen ett sätt att koppla av.”

FOTO / PENTAPHOTO.IT

“Det vi gör i en slalombana handlar inte om att stå på en balansboll. Det är extrema belastningar, och det räcker inte att ha bra balans och vara fint uppbyggd i småmusklerna – man måste vara råstark också.”

viktigt när man är yngre såklart. Du är sjukt duktig på att blogga, men det känns som att du är den enda i landslaget som gör det. Har du någon form av deal, eller gör du det bara för att det är skoj? – Bara för att det är skoj. Det tar såklart en del tid att uppdatera sin blogg varje dag, men är ändå kul att det blir uppmärksammat. Jag tycker verkligen om att fota också. Sen är det nog viktigare att man gör det för friåkningens skull. Racevärlden är mer resultatinriktad, och det är inte lika viktigt för dem med bloggar. Det har gått riktigt bra för Mattias på slutet. Vi på Alpinkultur vill självklart att det ska ha med friåkning att göra, men förstår att det även varit andra saker som spelat in. Vad tror han själv? – Jag tycker… Det är blandade faktorer. Egentligen är det ju inte så att det gått dåligt de senaste åren. Jag har legat på en jämn och bra nivå. Men materialet har gjort att jag inte fått den där sista speeden. I år har jag gjort om grejerna så att de är lite mindre aggressiva, vilket är bra. Jag har även försökt flytta ut linjen lite, eftersom jag haft en tendens att gå väl rakt på. Vi jobbade ganska hårt med tekniken i höstas. Jag tog det lugnt väldigt länge innan jag körde på i full fart. Så länge att jag när vi närmade oss premiären i Levi var oroad över om jag skulle hinna få upp farten eller inte. Men med facit i hand gjorde jag rätt. De sakerna vi ändrade tekniskt, och gav tid att ändra, gjorde att jag i slutändan blev snabbare. Alltså – både tekniska grejer, och material. Vad det gäller utrustningen har jag blivit bättre på att förstå den. Att när det känns si, måste jag göra så. Ändringarna har gjort att det är färre tillfällen jag stått på start och tänkt ”Hur fan

ska jag ta mig ner här?” Nu har jag en bättre känsla där uppe, det har gett bättre resultat, som gett bättre självförtroende, som i slutändan förhoppningsvis resulterar i ännu bättre resultat. Kroppen får jag heller inte glömma; Den känns fräschare än på länge. Jag har de senaste åren haft lite ont i ryggen i perioder. Det gör att man lätt kommer in i fel rörelser för att man är rädd att hamna i ytterlägen eller positioner som är obehagliga för ryggen. Har du tränat annorlunda fys för att bli bättre? – Ja. Delvis i alla fall. De senaste tre åren har jag kört väldigt mycket rehab, för att jag inte kunnat träna för fullt. Det har visserligen byggt upp en väldigt bra grund, men nu i våras körde jag mer ”riktiga” vikter igen, eftersom jag kände att avsaknaden av tung styrketräning gjort mig svagare. Jag kör fortfarande inte jättetungt, men hårdare än vad jag gjort tidigare. Och… det har helt enkelt gjort mig starkare. Det vi gör i en slalombana handlar inte om att stå på en balansboll. Det är extrema belastningar, och det räcker inte att ha bra balans och vara fint uppbyggd i småmusklerna – man måste vara råstark också. Jag har varit tvungen att köra rehab för att kunna vara där jag är nu, för att kunna styrketräna. Men bara rehab räcker inte hela vägen. Vill du kanske bjuda läsarna på dina tre bästa grundövningar? - Komplexstyrka med skivstång (uppvärmning och rörlighet). - Frivändning. - Djupa knäböj med stången fram. Men se till att du kan övningarna ordentligt innan du ens funderar på att lägga på några vikter, så det inte blir som i ett crossfitgym där man går en kort kurs, i

“Resultaten verkar peppande på mig. När man har en bra säsong bakom sig ökar självförtroendet.”

bästa fall, och sedan bara kör på. Crossfit är säkert bra om man verkligen kan sina olympiska lyft, men tyvärr är det nog väldigt många som inte förstår hur lång tid det tar att lära sig de här övningarna på riktigt… Mitt ”vinnande kroppskoncept”, eller vad man ska kalla det, i år, är att jag innan frukost går till gymmet och cyklar tio minuter och kör två rundor komplexövningar. Det är svårt att hinna värma upp ordentligt i backen, så det här är sjukt, sjukt bra. Det sparar verkligen kroppen, och gör att man är väckt och redo när man börjar åka. Vi på Alpinkultur har försökt att inte fokusera allt för mycket på OS, men har även märkt att det är omöjligt att undvika. Med Mattias Hargins tävlingsfacit den senaste tiden blir det dessutom extra intressant. Frågan är hur framgångarna behandlas där innanför hjälmen – omvandlas de till en positiv känsla som gör att peppet ökar, eller kommer pressen och lägger sig som en blöt filt av prestationsångest över hela psyket? – Resultaten verkar peppande på mig. När man har en bra säsong bakom sig ökar självförtroendet. Nu när det gått så bra ser jag OS som en bonus på en fin säsong, istället för att det ska vara en ”sista utväg” om det gått risigt tidigare. Känslorna är mycket positiva! Som du hintade tidigare är det nog ingen som missat att du är väldigt tävlingsinriktad. Det ryker en stav ibland om det inte går som du vill. Tror du att det hjälper eller stjälper dig?

– Hjälper, om det nu gör till eller från. Alla på den här nivån är otroliga tävlingsmänniskor. Enda skillnaden mellan mig och andra är att jag visar känslorna utåt, både när det går bra och dåligt. Men… jag tycker det är härligt med folk som visar känslor. Så jag ser det inte som någonting negativt. Men det är klart, när man lirar en fotbollsmatch på skoj så kan ju den där tävlingsinstinkten ibland bli lite väl mycket. I alla fall för motståndarna. Ha ha. En kul detalj är att Leki skrivit in i mitt nya kontrakt att jag får böter om jag bryter fler stavar, så jag får väl lugna ner mig en smula i alla fall. Ha ha. Självklart passar det vissa att nöta käppar, endast. Men inte alla. Skidåkning är en individuell sport där olika åkare behöver träna, och ”träna”, på olika sätt. Vi på Alpinkultur ser oss gärna som ganska fria själar, men som före detta portåkare vet vi ändå vad som krävs för att nå långt. Intervjun här ovan fungerar som facit (ett av dem i alla fall) i hand på våra teorier. Ett facit som säger att friare tyglar inte behöver vara dåligt, utan istället kan har en positiv inverkan på till och med världscupåkares mentala styrka och teknik. Finns det då någonting alls som pekar på att det inte skulle ha det på ungdomar? Alpinkultur slår helt enkelt ett slag för… allt! Storslalom, skogsbanor, carving i manchester, park, orytmiska slalombanor på dåligt underlag, rails, puder, flygande kilometern, friåkning i fartdräkt och allt annat man kan göra med skidor under fötterna. Gör som Mattias Hargin för bövelen – var seriösa, men gör det som ni tycker är roligt också!

Prylguide

DYNASTAR CHAM 117

Vinter 2014/15

HEAD i.SUPERSHAPE TITAN

Vinter 2014/15

PEAK PERFORMANCE M’S HELI AERO LINER

dave rosenbarger på väg UTför sydsidan av Besshø.

HAUTE ROUTE JOTUNHEIMEN En nyfunnen skatt på Skandinaviens tak Text Kjetil Østli FOTO Johan Wildhagen

Johan Wildhagen och Stian Hagen var tvungna att resa till norra Afrikas högsta berg för att förstå att paradiset låg i det norska fjällområde de älskat sedan barndomen.

MÅRTEN

Det ligger någonting i det. Du måste resa för att inse vad du faktiskt har hemma. Du måste stå som en patetisk idiot i regnet i vildmarken några gånger för att förstå hur mycket du saknar din älskling. Dramatikern Henrik Ibsen var tvungen att åka till Italien för att skriva sin största pjäs om Norge. För Stian Hagen och Johan Wildhagen hände det någonting i norra Afrika 2012. Du måste flyga till Marrakesh, släpa skidutrustningen till en annan världsdel, köra bil i många timmar. Du måste närma dig långsamt, krångligt. Du måste gå i flera timmar, högre och högre, i en kö av människor som ska till samma plats, sova på samma plats. Herregud, vilken hobby det här är. Folk från hela världen har åkt hit. Norrmannen Stian Hagen, toppturspionjär med flera seriösa både upp- och nedfarter i bagaget (och en bunt solida skidsegment med MSP), och turkamraten och fotografen Johan Wildhagen, som gjort många uppdrag i de tuffaste miljöerna, lämnade Skandinavien för att åka skidor utför norra Afrikas högsta berg: Toubkal. Det kunde blivit total lycka. Det kunde blivit allt de drömt om. Kanske blev det bara för mycket. Kanske var Johan Wildhagen sliten av turen, kanske var det för mycket folk. Han, som alltid är glad när han är på tur, tänkte: ”Var är vi? Vad gör jag här? Vad håller jag på med?” Men åker man på äventyr dyker alltid någonting oväntat upp. På toppen av Toubkal föddes idén. – Jotunheimen, sade Stian Hagen. – Vi måste hem till Jotunheimen. De var i Atlasbergen, men tänkte på Jotunheimen. Hela livet hade de känt till det norska bergsområdet. De kände till det så väl att det blev osynligt. Men nu uppenbarade det sig för dem. Jotunheimens mäktiga och ganska orörda bergstoppar var såklart en topptursdestination. Det osynliga blev synligt. Stian Hagen hade redan studerat kartorna noggrant. Han hade funnit fina linjer genom fjällen. Han såg en rutt från 2000-meterstopp till 2000-meterstopp, över Skandinaviens

högsta berg Galdhøpiggen (2469 möh), platser ingen åkt på tidigare, över glaciärer, genom dalar, sova i stuga, ny topp nästa dag. Allting låg där. Från stuga till stuga över Norges tak. Det kunde fungera perfekt. Idén kallade de Haute Route Jotunheimen, på skidor upp och ned för flera av Norges högsta berg. Wildhagen tänkte lite. Kände på orden. ”Haute Route Jotunheimen? Över Norges tak?” Som vanligt blev hans svar: ”Det låter kul!” Det kunde ha stannat vid en idé. Men med vissa idéer är det inte så. De släpper inte taget. Istället fortplantar de sig och omvandlas till energi och äventyrslusta. Haute Route är den världsberömda femsex-dagarsturen mellan Chamonix i Frankrike och Zermatt i Schweiz. Topptursfantasternas Alaska. Men Jotunheimen? I Norge? What? Självklart! – Då vi fick idén var det uppenbart. Och alla vi nämnde den för gick igång på den. Det var som en present vi helt plötsligt bara hittade, säger Wildhagen, som åkt skidor sedan barnsben och i vuxen ålder fotograferat skidåkare över hela världen. De två sista åren har mycket tid gått åt till att sprida ordet och få den Norska Turistföreningen och lokala krafter med sig. – Jag kände att jag var tvungen att jobba med det här. Jotunheimen är inte en skiddestination – det är ett helhetspaket med stora bergstoppar och stugor som är finare än i Alperna. Potentialen var så tydlig, säger han. Namnet kommer från den fornnordiska mytologin. Jotun betyder kämpe. Jotunheimen var kämparnas hem. Fjällområdet är legendariskt i Norge. Mytomspunnet. Några av turistförenings kändaste stugor ligger i området. Norsk fjällitteratur blev i det närmaste uppfunnen här. Brittiska adelsmän kom hit på semester på 1800-talet. Norges högsta berg ligger här. Men Jotunheimen var mest känt för en annan kultur än toppturer på skidor. Här vandrade man helst på sommaren. Åkte man hit på vintern, var det för att åka längd. På turskidor. Här släpade sig sega, skäggiga, seniga norrmän från stuga till stuga med tunga ryggsäckar. Såg de någon yngre person med randonnéeutrustning började de leta efter omvägar. Stian Hagen och Johan Wildhagen kunde

allt om den gamla kulturen. De hade växt upp med den. Hagen bor i Chamonix, men som barn var han med när fadern jobbade på turförslag i Jotunheimen. Det var också Wildhagens barndomsparadis. Tillsammans med en farbror åkte han dit och fiskade på somrarna. Det var här han blev frälst på friluftsliv. De kände till området. De kände till bergen. Och tiderna skulle förändra sig. Jotunheimen blev mer och mer en sommardestination. Färre och färre turskidor blev sålda. Men parallellt växte en ny form av skidåkning fram, folk började åka skidor på ett nytt sätt. De gick av liften, satte på stighudarna, och bara fortsatte uppåt. Andra hittade skidåkning där det inte ens fanns liftar. ”Toppturen” blev ett begrepp, lika känt för naturmänniskorna som Snapchat är för dem under 18. Utrustningsutvecklingen på 90talet banade väg. Bland de som kommer till Jotunheimen på vintern har nu tre av fyra randonnéeutrustning. Allt föll på plats. Nu skulle Norges största och mest spektakulära berg testas. När det var dags för testtur samlade Stian Hagen och Johan Wildhagen ihop ett gäng

“Orkar man inte fullfölja turen finns flera platser att avbryta och ta sig till bilväg. Flera av åken är faktiskt riktigt, riktigt bra.”

mat och kortspel i stugan vid glitterheim. skåpen är fulla av torrmat.

DAVE ROSENBARGER ÄR EN AV VÄRLDENS BÄSTA BRANTÅKARE, MEN ÄVEN HAN FICK BACKA PÅ VÄSTSIDAN AV BESSHØ DENNA DAGEN.

ANDREA BINNING PÅ VÄG NED FRÅN GLITTERTIND.

christina LUSTI I FÖRGRUNDEN. STIAN, DAVE OCH KEILHAUS (2355 MÖH) I BAKGRUNDEN.

bestående av duktiga och bergsvana vänner. De parkerade, packade säkerhetsutrustningen, tog på sig skidorna och begav sig in i bergen. – Vi visste att det skulle fungera. Bergen finns där. Stugorna att övernatta i finns där. Det var uppenbart. Baserat på erfarenhet, Stians kartläsningskompetens och studier av fotografier av bergen visste vi att Jotunheimen kunde bli en Norsk Haute Route. Wildhagen beskriver den första dagen över Bessevatn upp till Besshø som ”vild”. Solen sken. Det var blå himmel. Svettiga, stående på den första bergstoppen såg de ut över hela Jotunheimen, mot bergen de skulle passera på vägen: sju toppar över 2000 meter på fem dagar. Det var naturreklam som påminde om en blandning av propaganda och pornografi. Och de såg på åket de skulle köra ned, och på stugorna som låg och väntade på dem i botten av dalen. Wildhagen bara log. Stian Hagen hade rätt när han sa ”Jotunheimen” på toppen av Toubkal. De tog av stighudarna och gjorde sig klara för nedfärd. Det var puder. Ännu ett tecken. Wildhagen upptäckte någonting annat: ”Vi är ensamma här. Vi är helt ensamma i Norges mest kända bergsområde. Vi är kanske de första som åker ned här. Ingen i åket. Ingen i stugorna. Det är så sjukt.” – Att göra en sådan här tur hemma ger mening. Väldigt mycket mening. Folk klumpar alltid ihop sig på samma ställen. Och här var det ingen. Jag ville öppna upp fjället, säger han, och upprepar det han sagt, på energisk autopilot, de senaste två åren: – Jotunheimen är centralt för gemene man. Det är utmärkta rutter mellan stugorna. Du kan använda den tid du behöver, eller välja andra rutter. Cirka 15 kilometer och 1000-1500 höjdmeters turande per dag. Upp och ner från topparna finns det alternativa rutter beroende på vind- och snöförhållanden. Orkar man inte fullfölja turen finns flera platser att avbryta och ta sig till bilväg. Och flera av åken är faktiskt riktigt, riktigt bra, säger Wildhagen. – Riktigt, riktigt bra, upprepar han. – Jag tror Kaiser Wilhelm blev riktigt, riktigt förvånad när han kom till Norge med segelbåt första gången och såg vad vi hade här. Men många i Norge tänker att skidorter långt bort är värda mer. Det ska vi ändra på. Det finns så många berg och fjordar här som måste upptäckas. Det handlar om att se. Om att öppna ögonen. I vår går Wildhagen Jotunheimen Haute Route igen. Det är en av få gånger han hoppas möta människor på fjället.

VACKER UTSIKT.

Jotunheimen Haute Route

På www.jotunheimenhauteroute.no finns fakta om turen, stugorna och resan dit. Sidan är under ständig utveckling.

KOLLA IN FILM FRÅN JOTUNHEIMEN / HAUTE ROUTE:

INGEN UTSIKT.

Guidning

Johan Wildhagen rekommenderar att man anlitar en bergsguide, såtillvida man inte är väldigt fjällvan och har kunskapen som krävs för att färdas över glaciärer och veta vad man gör om oväder eller olyckor slår till när man är på tur. Bre & Fjell (www.breogfjell.no) startar guidning på Jotunheimen Haute Route i år.

Pris

10 000 NOK inklusive guide, kost och logi (vid grupp på sex personer).

Turen dag för dag Dag 1 Gjendesheim – Memurubu 16 km 1258 höjdmeter

Turen följer den utmärkta vinterleden mellan Gjendesheim och Glitterheim till östra ändan av Bessvatn. Sedan följer man ryggen upp till Bukkehø och vidare till toppen av Besshø, 2258 möh. Nedfart i västrännan (eller västryggen om det är lavinfarligt). Sedan ”följer man vattnet” ned till Memurubu. Vid dåligt väder går man längs den markerade leden direkt över Gjende till Memurubu.

Dag 2 Memurubu – Glitterheim 18 km 1400 höjdmeter

ÅKER DU UTAN BERGSGUIDE ÄR KART- OCH KOMPASSKUNSKAP ETT MÅSTE.

Dag 3 Glitterheim – Spiterstulen

Dag 5 Leirvassbu – Krossbu

Turen följer normalleden till Glittertind, 2465 möh. Åket går på ryggen ned mot väst till botten av Steindalen och härifrån över Skautkampen ned till Spiterstulen. Vi dåligt väder följer man den markerade leden.

Först bestigning av Storebjørn längs normalleden från öst, sedan genom Bjørnskardet och ned till Leirbrean och vidare till Krossbu. Vid dåligt väder avslutas turen ned i Leirdalen.

14 km 1100 höjdmeter.

Dag 4 Spiterstulen – Leirvassbu

17 km 1800 höjdmeter

Turen följer normalvägen upp på Galdhøpiggen, 2469 möh. Från toppen åker man ned i den sydliga rännan väster om Keilhaus topp ned på Svellnosbrean. Sedan går man upp på Midtre Tverråtinden och åker ned sydrännan till Tverråbreen. Turen fortsätter sedan upp på Bukkeholstinden, ned på sydvästsidan, ned på Søre Illåbrean, och därefter upp på store Tverrbottinden. Därifrån går åket i västlig riktning ned i Leirholet och vidare ned i Leirdalen, och sedan upp på Leirvassbu. Vid dåligt väder följer man den markerade leden.

12 km 1150 höjdmeter

Prylguide

BLACK CROWS ATRIS

Vinter 2014/15

BLACK CROWS NAVIS

FOTO JOHAN JONSSON

Tio länder ETT GALLERI av

Mattias Fredriksson – Tio länder?! Det blir nog lite svårt att få ihop. Men ungefär en sekund efter det skeptiska svaret på vår pitch, rabblade Mattias snabbt upp tio – plus några till – länder där han hade tagit skidbilder. Det är klart att det finns fler skidfotografer som tagit bra bilder i tio olika länder, men vi är nog villiga att satsa morgonkaffet på att Mattias är världens säkraste kort på just det här jobbet. De skidåkare som fotat med honom vet att han levererar, oavsett förhållanden (och land), och därför visste vi egentligen innan vi ens frågade – det här galleriet skulle se precis så bra ut som det kan göra. Håll till godo!

01/10

CODY TOWNSEND / Northern Escape Heli skiing, British Columbia / KANADA

De flesta tänker kanske på snöiga träd, magisk skogsåkning och stora truckar när Kanada kommer på tal. Det är också exakt vad man kan förvänta sig uppe i Terrace i norra British Columbia där den här bilden är tagen. Men några dagar per månad, kanske oftare mot slutet av säsongen, skiner solen och helt plötsligt öppnar sig en annan värld. Så här vid gränsen till Alaska är bergen stora och imponerande. Här drar Cody Townsend på utför en brant spinelinje i samband med en filminspelning för Matchstick Productions.

Många av de bästa amerikanska skidorter jag besökt genom åren är ganska små, har mycket karaktär och sin egen skidkultur med passionerade locals. Mt Baker är definitivt en av dem. Detta puderhål i staten Washington får enorma mängder snö varje vinter och har fantastisk kul skidterräng. Här trängs dock väldigt många duktiga skid- och snowboardåkare så det gäller att hänga på låset vid de gamla skrangliga liftarna om du ska få åka orört. Här hittade Dan Treadway en orörd fläck under en av få soliga stunder vid vårt besök för ett par år sedan.

02/10

DAN TREADWAY / Mt Baker, Washington / USA

03/10

Tor Olav Naalsund ,Asbjørn Eggebø Næss, Aksel Lund Svindal & Henrik Windstedt / LOFOTEN / NORGE

Att tura på Lofoten kan verkligen rekommenderas för alla som gillar att ha skidor under fötterna i brant terräng. Maken till vackert fjällandskap är svårt att finna. Med blott 1085 meter över havet är det dramatiska och branta fjället Geitgaljen Lofotens näst högsta topp, endast slagen av grannen Higravstinden med sina 1146 möh. Geitgaljen har fått en klassisk status i topptursmiljön och med den fina skidåkningen i magisk miljö är det inte svårt att förstå varför.

Mot slutet av april hör det till vanligheterna med soliga, slaskiga eftermiddagar i Åre, och både skaljackan och mössan kan lämnas hemma. Mer ovanligt är rejäla kallsnödump som draperar Åreskutan vit och skapar magisk skidåkning så sent på säsongen. 2011 hände dock just detta både en och två gånger. Här ser vi Henke Windstedt njuta ordentligt av den svenska våren samtidigt som han drar på nedför Blåsten, ett av Åreskutans brantare partier.

04/10

HENRIK WINDSTEDT / ÅRE / JÄMTLAND

05/10

HENRIK WINDSTEDT / claviere / italien

Att åka skidor i Italien handlar om så mycket mer än höger- och vänstersvängar. Maten är fantastiskt, människorna trevliga och kaffet blir inte bättre. Ibland blir skillnaden mot grannen påtaglig trots att det bara skiljer några hundra meter, som vid gränsbyarna Montgenèvre i Frankrike och italienska Claviere. Jag behöver kanske inte ens tala om var vi intog luncher och middagar när vi var i området. Eller var kaffet smakade bäst och folket var trevligast. Nåväl, båda ställena har grym skidåkning så när det kommer till den saken uppmanar jag till fri färd över gränsen!

Genom åren har jag haft förmånen att åka till Japan ganska många gånger. Med undantag för den första resan, då snön var dålig och jag blev sjuk, har det alltid varit fantastiska upplevelser med grym skidåkning, god mat och trevligt folk. Oftast har jag varit där i januari, då det snöar i stort sett hela tiden och stormåkningen i skogen är episk. Så var det när jag var på Honshu, huvudön, och besökte skidorterna kring Hakuba 2012. Här njuter Mark Abma under en av de djupaste dagarna efter en storm som gav oss cirka 70 centimeter blower pow.

06/10

MARK ABMA / Hakuba Cortina, Honshu / JAPAN

Skogsåkningen i OS-orten Krasnaya Polyana är helt fantastisk, men bergen runt omkring går inte av för hackor de heller. När jag kom upp på berget denna eftermiddag var ljuset väldigt speciellt. Några moln skymde solens strålar på det mesta utom bergstopparna i mitten. En minut senare var allt som vanligt igen.

07/10

KRASNAYA POLYANA / RYSSLAND

08/10

OSCAR SCHERLIN / ENGELBERG / SCHWEIZ

Få andra skidorter i Alperna är lika snösäkra som Engelberg. Snön faller ofta tidigt och skapar en bra grund för hela säsongen. Engelberg är också en av de skidorter med mest lättillgänglig offpist, vilket ibland gör stället uppåkt, men det skapar också en viss säkerhet eftersom de flesta sluttningarna åks regelbundet och därför gör lavinfaran mindre påtaglig. Här avnjuter Oscar Scherlin riktigt djupt puder i Wendelücke, en av Engelbergs klassiker.

Arlberg är ett av Alpernas förnämsta skidområden. Med sju skidorter i regionen finns otroligt mycket bra skidåkning framför dina skidspetsar. Har du dessutom lite pulver i benen och orkar gå några meter kan du få köra orörda åk som det här mest hela tiden. Stuben är det “minsta“ skidområdet i Arlberg, men trots sina blott fyra liftar är åkytorna enorma. Det här åket från Maroiköpfle nås via en knapp timmes hike.

09/10

STEFAN HÄUSL / STUBEN AM ARLBERG / ÖSTERRIKE

10/10

PER ÅS, CHAD SAYERS & HENRIK WINDSTEDT / LA GRAVE / FRANKRIKE

Bilden är tagen en kall, vacker januaridag i La Grave. Daldimman lyfte och skapade en dramatisk scen när vi kom upp på La Meije tidigt på morgonen. Jag var där tillsammans med Henrik Windstedt och Chad Sayers, som bodde i La Grave under ett par vintrar. Vår gode vän, den lokala bergsguiden Per Ås, delade lite sköna svängar med oss denna härliga dag. Det är alltid fantastiskt att åka skidor med Per – jag känner mig alltid trygg i hans sällskap, och på ett ställe som La Grave känns det extra bra. Det är seriös skidåkning och du vill inte komma fel. Senare den här dagen åkte vi La Voute – en klassisk ränna man måste rappellera sig in i. Det var helt magiskt!

Prylguide

BLACK CROWS OGMA & DUOS FREEBIRD

Vinter 2014/15

SIDAS CX MAX

Prylguide

VÖLKL MANTRA

Vinter 2014/15

BLACK CROWS BIRDIE SERIES

Dynamitsprängare på heltid

Victoria Jamieson Text KINA ZEIDLER FOTO TERO REPO

Få kvinnor har tagit plats i den schweiziska skidpatrullen – ett gäng specialtränade skidåkare med smärtstillande i fickan som spränger laviner och packar ner skadade skidåkare i pulkor. Victoria Jamieson är en av Verbiers två kvinnliga pistörer. Det handlar om att vilja leva sitt liv i bergen, förklarar hon.

– Du, hojtar Victoria Jamieson till en tjej på snowboard (som visar sig vara en av domarna under pågående kvaltävling till Freeride World Tour).   – Vad heter krämen du använder för dina knän?   – Pommade verte forte, svarar tjejen. Den används egentligen för hästar, så den är stark. Men bra.   Av konversationen läser jag in följande: att ha bergen som arbetsplats kräver sin kvinna. Eller man. Oavsett vilken typ av jobb du har sliter det. Victorias kollega, liftvakten Marcel, har såväl falska knän som höfter. ”Det blir så”, konstaterar han lakoniskt. Trots det kör han på sin fritid de flesta av dalens skidalpina tävlingar – 1000 höjdmeter står på morgondagens schema. Själv gillar Victoria Jamieson varken att tävla eller ta plats. Hon finns varken på Instagram eller Facebook och använder aldrig någon hjälmkamera eftersom hon ”inte är i behov av bekräftelse.” Det viktiga är att få vara i bergen. Ett rum under liftstationen Chaussure Tortin i Verbier utgör dagens vaktpost. Utrymmet påminner om ett grovarbetarlunchrum med en kaffemaskin som ständigt står på och avger en doft av starkt ingrott sur-kaffe. Ett grönt förkläde med grisar som ”gör det” i olika ställningar avslöjar humornivån, och så standardinredningen: planscherna med bystiga brudar-motiv.  20 av landets 1200 aktiva pistörer är kvinnor, trots att drygt 200 har utbildats de senaste 20 åren. ”A man’s world”, förtydligar Juerg Rocco, direktör för sajten skipatrol.ch, ett slags informationsbank om och för branschen. Drar dina manliga kollegor ner på

grabbskämten när du är med, frågar jag Victoria. – Nej, inte alls, svarar hon och nickar i riktning mot bröstaffischerna. Jag hade tänkt grotta ner mig ordentligt i ämnen som feminism och grabbighet. Om att vara kvinna i en inte helt, men delvis, mansdominerad sfär i ett land som kanske inte direkt är känt för att ligga i framkant när de gäller kvinnors rättigheter (kvinnor fick rösträtt 1971…). Men Victoria själv verkar inte tycka att det hela är så märkvärdigt och dessutom är de numera två kvinnliga pistörer i Verbier. Istället förklarar hon att hon ”inte är feminist, direkt.”  – Är du? Jag berättar om svenska hen-dagis. Hon viftar bort ämnet.   – Självklart är jag för att vi tjejer ska göra exakt det vi vill, men jag tycker kvinnor ska kunna vara kvinnor ändå, det är supernajs om någon öppnar dörren för mig. Så, hur kom det sig att toyboyaktiga, halvirländska, halvskottiska Victoria Jamieson, som växte upp i Abu Dhabi och lärde sig åka skidor i Australien, numera börjar sina dagar med att spränga laviner?  – Jo, alltså... Om Jerome Ruby kunde krascha… Hon befinner sig på Bec des Rosses nu. Året är 2000 och Victoria ska tävla på Freeride World Tour som en av fyra tjejer i brädklassen. Då, 2000, när tjejerna fortfarande körde samma face som killarna. Strax innan Victoria är det dags för Jerome Ruby. Under sitt åk faller han och kraschar hårt. ”Han är okej nu”, kommenterar hon fallet.

“Normalt får endast män den här typen av jobb, men Victoria har på något sätt lyckats övertyga dem om att jobbet inte bara handlar om testosteron och styrka.”

– Eftersom han som var min hjälte kunde krascha, varför skulle inte jag? Jag stod på toppen och stirrade ner och skulle köra min linje. Fasansfullt. Efteråt var jag ett vrak. Jag slutade tävla efter det och blev mer och mer inriktad på alpinism istället. En alpin klättertur som slutade med helikopterassistans för en vän gjorde Victoria medveten om vikten av att kunna bedöma snöförhållanden och att kunna hjälpa andra på berget. Idag har hon klarat av pistörutbildningen och jobbat hos Televerbier i drygt fem år. Att bli pistör tar som längst fyra år, varav två år består av utbildning inom sjukvård, snö och lavinsprängning. Jobbet handlar om att säkra, inspektera och märka preparerade pister, ge första hjälpen, transportera skadade och kalla in helikoptrar. ”A man’s world”? Ja, graviditeter och äktenskap hindrar tyvärr tjejerna, förtydligar Juerg Rocco. Enligt Victorias exman, den franske snowboardikonen Xavier de le Rue, handlar Schweiz om traditioner och landets skidpatrull består definitivt av en stor dos tradition.   – Normalt får endast män den här typen av jobb, men Victoria har på något sätt lyckats övertyga dem om att jobbet

inte bara handlar om testosteron och styrka. Hon har inte alltid ett fantastiskt självförtroende, men när hon vill någonstans ser hon till att nå dit.    Själv säger hon sig inte ha något behov av att bevisa sig. Hon har inga problem med att be om hjälp, vet att hon inte är lika stark som sina manliga kollegor och anser att hon är bra på andra saker. Det enda som betyder något är att få vara i bergen. Jag är den jag är, säger hon. ”Envis”, enligt ex-mannen.    – Victoria älskar bergen och är redo att ge upp mycket för den passionen.  En vanlig arbetsdag börjar halv åtta. Om inga laviner behöver sprängas kör Victoria några åk, ser till att allt är sin ordning, att alla pinnar står där de ska. Hon ringer in till sekreteraren och stämmer av väderprognoserna. Nu handlar jobbet om att vänta in eventuella olyckor. En skidåkare som fastnat på en klippa, någon som vridit sitt knä. Att bogsera hem en människa i en pulka är den fysiskt mest krävande delen i jobbet (nej, ingen har någonsin vägrat att bli nerbäddad i pulkan), att spränga laviner kanske den mest riskfyllda. Dynamiten förvaras i en bunker i anslutning till Chaussure Tortins

Victoria Jamieson ÅLDER 38 GÖR Pistör i Verbier. Sommartid klätterinstruktör i Chamonix. om att vara tjej i vanlig miljö ”Jag fick en manikyr i present och lät

måla naglarna röda. När jag klättrade förstördes lacket direkt och en kollega fick hjälpa mig att ta bort färgen med ett medel som används för att ta bort färg på bilar. Om någon av mina arbetskamrater noterade mina fina naglar? Nej. Det sorgliga svaret är nej.”

liftstation och tre olika nycklar behövs för att ta sig in det bulkiga metallskåpet. Vissa ställen, som Mt Fort och Mt Gelé, bombas via en dator, andra områden för hand, större offpistområden som till exempel Mt Forts baksida, från en helikopter. I Verbier har vintern startat tungt med fyra döda i en lavinolycka under andra veckan i januari. Visst har feta skidor och

annan ny utrustning generellt förändrat arbetsklimatet, säger Victoria. – Personligen tycker jag att det är bra att det finns prylar som gör att folk kan utnyttja berget. Farligast är egentligen alla kids som är så sjukt duktiga på att köra men som kanske inte har så bra lavinkoll, direkt.

Det är dags att runda av. Victoria ska äta lunch i den gemensamma kantinen. Sen kanske det blir några åk ”om det är bra.” Hon ska även ta ställning till eventuell medverkan i den skidalpina, klassiska tävlingen Patrouille des Glaciers – trots att hon ”verkligen hatar att tävla.” – Men det är lugnt, under den här typen av tävling kan jag ju gömma mig bland bergen.

*Patrouille des Glaciers går mellan Zermatt och Verbier och är världens största skidalpina tävling. Cirka 4000 höjdmeter klättring och 53 kilometer lång. Turen körs i team om tre åkare som bör vara relativt jämnstarka.

Prylguide

TIERRA M’S DUSTER JKT

Vinter 2014/15

TIERRA M’S ROCKETEER ACTIVE JKT

Vinter 2014/15

KANG POLES

less Weight IS MORE PERFORMANce

V-WERKS GOES FREESKI One newcomer to the team this year is the V-WERKS KATANA. Another masterwork of revolutionary ski building. The ultra-thin yet extremely functional and stable 3D construction with full carbon wrapper enables an enormously light full rocker construction with an impressively dynamic skiing performance. The V-Werks Katana is once more exactly what the name promises: a ski like a sword â&#x20AC;&#x201D; and a high-tech sword at that!

voelkl.com

V-WERKS RTM

V-WERKS CODE

V-WERKS KATANA

Multitalang och tvångsjibbing En krönika av Jesper Rönnbäck FOTO NICKLAS BLOM

Multitalang är något som alltid fascinerat inom idrottens värld. Modern utförsåkning är knappast något undantag från den regeln. Den gäckar och den lockar, denna unika förmåga att vara bra på flera olika saker samtidigt. Jon Olssons envisa försök att lära sig åka portar får sponsorerna att krossa sina spargrisar i lyckorus. Shaun Whites dualistiska brädgeni lämnar ingen oberörd. Och när de allra snajdigaste parkråttorna tar med sig snurrpåsen ut på stora berget – då går även vi i spinn. Crossoveråkarna, bergets mångsysslare, har cementerat sin position högst upp i freeridevärldens näringskedja. Att vara specialist är inte lika coolt som det en gång var. Snarare ser vi med en smula skepsis på dem som är alltför duktiga på en enda aspekt av skidåkning. Kanske beror det på att vi inte riktigt kan identifiera oss med dessa människor. De är helt enkelt för bra. De är så bra att vi börjar ana oråd. Vi misstänker att de har snöat in och blivit alltför enkelspåriga. Eller kanske värst av allt: att de inte har kul! För hur ska man hinna med att ha kul när man är så bra? Nästan alla skidåkare som går allin på en enskild gren blir utsatta för denna besynnerliga typ av stigmatisering. Att ha kul är nämligen skidåkningens heliga gral. Nördar som strävar efter perfektion göre sig

icke besvär. Det enda sättet att rentvå sitt namn är att bli multikonstnär. På världstouren i friåkning, Freeride World Tour, vill man så klart inte vara sämre. Det räcker inte längre med att enbart bröta sig utför stup och droppa jätteklippan Ragnar. Nej, det ska corkas och snurras och voltas utför klippor och drivor, in i couloirer och ut ur couloirer, genom snöskred och jordskred, på tvären, på sniskan, på traversen, i full fart eller stillastående. Finns det en tillstymmelse till luft under skidorna ska det baskemej tricksas. Om det är utför största drivan eller över den sista förskrämda snökockan innan mål spelar mindre roll. Ju mer oväntat och omotiverat desto bättre. Missförstå mig inte. Ibland är freestyleinfluerad friåkning fantastiskt att se. Det är en svårbemästrad kombination som ger en snudd på surrealistisk dimension åt sporten. När freestyletricken kommer naturligt och spontant i brutal terräng är det gåshudsvackert. Men det är inte alltid så enkelt. Freestyle och big mountain är väsensskilda discipliner. Det är ytterst få åkare som behärskar både och. Häromveckan följde jag med spänning tourpremiären i Courmayeur. Åket börjar med ett relativt kort brant parti som på sina ställen ser extremt tekniskt ut. Därefter flackar facet ut och övergår i ett

“Det är ungefär lika värdigt som att Stefan Holm skulle hoppa högst av alla i OS-finalen och sedan förlora guldet i en buggtävling mot Jaroslav Baba.”

vackert böljande område som inbjuder till behaglig cruising. Vanlig hederlig skidåkning är dock inte ett alternativ om man vill vinna tävlingar på Freeride World Tour. Nej, öppna snöfält innebär obligatorisk freestyleverksamhet – så kallad tvångsjibbing. Det är tourens motsvarighet till roliga timmen i skolan. Alla måste vara med, vare sig man vill eller inte. – Nu ska ni banne mig snurra era sura gamla bergsgetter! Det är inte spin to win. Det är snurra – eller dö av skam. De stackars satar som inte fixar rotationer får nöja sig med enkla grabar. Till dags dato är det ingen som lyckats få tag på skidan i luften. Att se en big mountain-åkare försöka göra en grab är som att se en hund jaga sin egen svans. Det slutar alltid med en fascinerande katt och råtta-lek mellan hand och skida – men det kommer aldrig någon grab.

timmen. Inte ens dagens i särklass bästa åkare. Anthamatten tvingades avsluta åket med att halvploga över en kant och göra en kråkflaxande, grovt överroterad 360 till plattlandning – med sportbutik som oundviklig följd. Nivån på själva snurren var ungefär i linje med vad vi presterade på friluftsdagarna i Kåbdalis i slutet av 80-talet. Ytterligare en gång … missförstå mig inte. De åkare som har skillsen att kunna kombinera freestyle med extremskidåkning ska naturligtvis göra det. Segraren Loic Collomb Patton gjorde detta på ett lysande sätt och var en värdig vinnare. Men låt inte freestylandet bli ett självändamål. Att Sam Anthamatten ska behöva kasta bort segern på en fånig 360 är helt befängt. Det är ungefär lika värdigt som att Stefan Holm skulle hoppa högst av alla i OS-finalen och sedan förlora guldet i en buggtävling mot Jaroslav Baba.

I Courmayeur hade schweizaren Sam Anthamatten ett kanonåk på gång. I det branta, exponerade partiet åkte han med sådan pondus och känsla att det var snudd på poetiskt. I mina ögon är Anthamatten en av världens bästa brantåkare. Efter en sådan uppvisning kan man tycka att han borde slippa undan jibbandet. Men icke. Ingen får missa roliga

Friåkningstävlingar handlar i första hand om att mörda hissnande linjer med stil, flyt och överdjävulsk skidteknik – i andra hand om att visa sina allroundfärdigheter. Visst ska touren vara en spegel av modern utförsåkning. Men touren behöver också briljanta extremskidåkare som Sam Anthamatten. SE SAM ANTHAMATTENS ÅK HÄR:

Prylguide

SALOMON Q LAB

Vinter 2014/15

HEAD A-STAR 118

SÄFSEN Ett Snowcamp mitt i sommaren TEXT ARON ÖSTMAN FOTO ADAM KLINGETEG

Vi anländer tidigt på morgonen. Förväntningarna är stora, nyfikenheten ännu större. Den höga startrampen till vattenhoppet skymtar över träden när vi kör den sista biten till en av världens bästa anläggningar i sin sort. I Säfsen.

ÅKARE / PONTUS NORDSTRÖM

Christopher Hjälmeby / Pontus Nordström / Måns Bertz-Wågström

Jag kliver in genom de stora portarna till ladan som tidigare varit en gymnastiksal. Jag möts av ett blått sken, musik på hög volym och gnisslande ljud från de 1000tals stålfjädrar som kämpar hårt för att hålla ihop lokalens sju studsmattor. Jag blir snabbt informerad om att en av studsmattorna endast finns på ett fåtal andra

anläggningar i världen, en av dem världskända Woodward i Colorado, av många ansedd som den bästa. Efter en snabb men pedagogisk säkerhetsgenomgång är jag redo att inta de enorma studsmattor som omringas av sammanlagt 15 000 blå skumgummikuber.

Klicka här för att se film från Snowcamp v.32!

ÅKARE / JOHAN NIEMI

En skamsen besvikelse kommer krypande när jag upptäcker att många av veckans deltagare är betydligt bättre än mig (och typ hälften så gamla). Jag suckar lätt för mig själv. Faktumet att många av campdeltagarna redan befunnit sig där i fyra dagar och fortfarande hoppar som galningar är imponerande. Träningsvärk, rädsla och trötthet verkar inte existera.

Lite senare lyckas jag dock ana en viss matthet hos vissa deltagare, vilket inte är ett dugg konstigt. Aktiviteterna sliter på kroppen, speciellt när dagarna schemaläggs efter frenetiskt hoppande på studsmattorna, stålnötande i railarenan, luftfärder på vattenhoppet, roliga tävlingar av olika slag, ihärdigt godisätande och vanligt stök och bök. Läger när det är som bäst helt

enkelt. Och roligast. Lyckligt skimrande ungdomar strosar runt på området eller hänger i gäng och gnabbas, precis som det ska vara. För många av deltagarna är det här en dröm som går i uppfyllelse. Att kombinera skidåkning med andra aktiviteter, tillsammans med duktiga coacher och

ÅKARE / MÅNS BERTZ-WÅGSTRÖM

“Folk peppar och applåderar varandra, hjälps åt att utvecklas och har jäkligt skoj!” goda vänner, är en svårslagen kombination. Lägg sedan till att det sker på sommaren och att lägeruniformen består av shorts och flip-flops. Snowcamp är som Nangijala för många av deltagarna. Folk har kul och det märks på ansiktsuttrycken. Ingen är bäst och ingen är sämst. Man peppar och applåderar varandra, hjälps åt att utvecklas och har jäkligt skoj. Grundidén är lika enkel som genial. Snowcamp erbjuder ett flertal kompletta läger under sommarhalvåret. Deltagarna får fritt spelrum i en anläggning av världs-

klass och duktiga coacher som hjälper dem att uppnå deras mål, stora som små. Har du inte tid att komma ett helt läger utan bara vill prova på, så finns det även tider för drop in. De flesta deltagarna på Snowcamp har inte nått körkortsåldern, men det hindrade inte oss från att ha sjukt kul ändå. Så oavsett om du är barn, pappa till ett barn, eller mittemellan, rekommenderar vi ett besök på Snowcamp i Säfsen.

All information: www.snowcamp.se

Prylguide

TIERRA W’S ROC BLANC PNT

Vinter 2014/15

HOUDINI M’S BEDROCK PNT

LSM Lucas Stål-Madison skulle varit detta nummers önskeintervju. Tyvärr fick vi inte tag på honom. Vi hade dock en fråga, och ett svar, från en avbruten intervju i höstas. Och när orden är knivskarpa, då behövs egentligen inte mer.

FOTO ERIK POUSETTE

Tror du att du åker som du gör för att du inte tänker på priser, tävlingar och credd? – Jag tror det är så med alla artistiska uttryck; om man tänker på vad som är rätt och fel, så tänker man ju bara på det som redan finns, och då har man ju limiterat sig redan där.

Prylguide

SALOMON W’S SOULQUEST BC INSULATED MIDLAYER

Vinter 2014/15

SALOMON NFX LAB

Hur F N tänkte du där? Monoskidåkningen är inte död! Nere i Frankrike är den dessutom på väg tillbaka. Med råge. Text JOSEFINE ÅS foto Bertrand Boone

Ja, det är sant. I år, 2014, deltog 200 åkare i ”världsmästerskapen” i Sept Laux i franska alperna, jämfört med 50 åkare för tre år sedan. De initierade tippar på att det finns runt 2-3000 utövare i världen, många av dem unga och nyfrälsta. Fransmannen Xavier Duret har varken slutat eller pausat och kör monoski med hela sin själ och hela sitt hjärta. Som du ser på bilden är det inte någon finkörning det handlar om. Under den galna tävlingen Derby de la Meije i La Grave, unik i sitt slag som allt annat i denna säregna ort, går det ut på att cirka 1000 deltagare ska köra ner så fort de kan från toppen (3550 möh) till snön tar slut, nästan 2000 fallhöjdsmeter längre ner. Duret har varit med i 22 av 25 upplagor och vunnit 13 av dem i monoskiklassen. Det går fort, rakt ned i fallinjen. De snabbaste monoåkarna toppar runt 120 km i timmen, och det i hård, lös och vindpackad snö, blandat med ganska mycket puckelpist. Det tar inte mer än sex och en halv minut från start till mål för de snabbaste åkarna med benen fast ihop. Stora delar av åket körs i över 100 kilometer i timmen. Vi frågade Xavier: Hur fan tänkte du där?! – Det är inte så farligt. Jämfört med skidåkarna kan vi inte korsa skidorna, vilket är ganska betryggande när man åker fort. Vi pajar aldrig knäna. Det gäller att hålla sig långt borta från farliga hinder som klippor och sten så du inte kraschar. Men jag har alltid åkt med full kontroll under Derbyt, har nästan aldrig ramlat. Jag har faktiskt kört Hahnenkamm i

Kitzbühel också, då kom jag upp i 150 km/h. Det var kul! Varför åker du mono? – Jag fick min första mono när jag var tio, ett par år innan snowboard slog igenom. När du åker mono åker du med kroppen rakt i fallinjen och du kan komma upp i enorma hastigheter. Med stora svängar i opistad terräng är det oslagbart. Vi kan bara dra rakt ner när det är lite tungt, uppspårat och så klart i puder. Det är en otrolig känsla. Varför är ni så få som åker mono? – Du måste träna och nöta länge för att bli bra. Det krävs mycket teknik. Om du är duktig puckelåkare kan du bli bra på mono. Det är samma teknik. Men vi har fullt tryck på innerskidans ytterkant om vi ska prata skidåkning. Eftersom det är så svårt är det bara de största entusiasterna som åker. Snowboard kan ju vem som helst lära sig på tre dagar! Varför är det en ”fransosgrej”? – Det slog igenom i Chamonix 1978 när några amerikaner tog det över Atlanten. Sedan har det väl hållit sig kvar. Fartdräkten? Är det monostyle? – Jag har bara kört med fartdräkt fem-sex gånger. Det hjälper lite i början av Derbyåket, där man måste få fart på en platt efter glaciären. Men det kändes inte så fritt, så jag slutade med det. Är du sponsrad? – Jag och kanske fyra fem andra får grejer men ingen lever ju på det. Vi är bara ett gäng passionerade åkare.

SÅ HAR DU ALDRIG SETT VASALOPPET

GÖR SOM TREFALDIGE VASALOPPSVINNAREN J Ö R G E N B R I N K O C H B L I E N T E ST P I LOT F Ö R O A K L E Y. LÄS MER PÅ FACEBOOK.COM/OAKLEYEUROPE

RADARLOCK

90 ÅR. 90 KM. 90 TESTPILOTER.

TACK FÖR ATT DU LÄSTE #4 AV

AV ALLA INTÄKTER TILL DETTA NUMMER HAR VI VALT ATT SKÄNKA 5 % TILL BARNCANCERFONDEN

Alpinkultur.se VILL DU FÅ NÄSTA NUMMER AV ALPINKULTUR DIREKT HEM I INBOXEN? MAILA REDAKTIONEN@ALPINKULTUR.SE

FEBRUARI 2014 ALPINKULTUR C/O ALPINGARAGET AB BIRGER JARLSGATAN 127 113 56 STOCKHOLM Alpinkultur.se