Anna Dahlberg
Fördömandena avlöser varandra i sociala medier och i tidningsspalterna. Moderaterna spelar ut invandringskortet och flirtar med Sverigedemokraternas väljare, bannar kritikerna. En desperat moderatledning letar efter vinnande fråga i valet nästa år när allt annat har misslyckats.
Jag vet inte hur Moderaterna har resonerat. Kanske ligger det krassa valtaktiska hänsyn bakom utspelet. Men alldeles oavsett detta så finns det en sakfråga i botten att diskutera.
Mottagarsystemet fungerar inte i dagsläget. De kommuner som har tagit störst ansvar för flyktingmottagandet vittnar om en ohållbar situation och alltfler flyktingar med uppehållstillstånd fastnar på asylboenden i brist på en kommunplacering.
När det gäller de ensamkommande flyktingbarnen är platsbristen så akut att tvingande lagstiftning är den enda utvägen. Därtill kommer integrationsproblemen på arbetsmarknaden.
Vi har en generös flyktingpolitik vid den yttre gränsen, men de inre gränserna är betydligt svårare att forcera.
Staten säger ja, men kommunerna säger nej, arbetsmarknaden säger nej, klasskamraterna säger nej och flyr till andra skolor.
Mycket av detta går att vända om den politiska viljan finns. Men det går inte att blunda för att omfattningen av flyktingmottagandet spelar roll i sammanhanget.
Sverige var det tredje största mottagarlandet av asylsökande i EU förra året efter Tyskland och Frankrike.
Vi tar emot tre gånger fler asylsökande än Norge, åtta gånger fler än Danmark och tio gånger fler än Finland (år 2011). Mot den bakgrunden är det inte konstigt att även nivån på det svenska flyktingmottagandet kommer upp till diskussion.
Om nivån saknar betydelse borde vi ju tvärtom underlätta för flyktingar i olika krishärdar att ta sig hit.
Det största hindret för världens flyktingar att hävda sin asylrätt är pengar och logistik. Det är ett snårigt, och ofta livsfarligt, företag att ta sig till Europa. Men märkligt nog är det ingen som driver den frågan i debatten.
Sverige ska självfallet förbli ett generöst flyktingmottagarland som värnar asylrätten.
Människor som flyr undan förföljelse av olika slag ska alltid finna en fristad i Sverige. Även människor som flyr undan krig bör erbjudas skydd.
Men en fråga som skulle kunna aktualiseras är en ökad användning av tillfälliga uppehållstillstånd i samband med krig. Regeln i Sverige har alltid varit att asylsökande som anses ha skyddsbehov beviljas PUT - permanent uppehållstillstånd.
I andra europeiska länder använder man ofta ettåriga uppehållstillstånd.
Den svenska lagen medger numera treåriga uppehållstillstånd, men möjligheten till tidsbegränsade uppehållstillstånd har hittills använts mycket sparsamt.
Det kan också vara värt att se över om det går att snabbehandla asylansökningar från västra Balkan, som ändå nästan alltid leder till avslag, liksom att studera det norska exemplet när det gäller ensamkommande flyktingbarn.
Moderaternas utspel bör bedömas på sina meriter. Så länge det syftar till ett seriöst försök att fördela bördorna inom Europa mer rättvist finns det inget skäl att misstänkliggöra det.
Börjar partiet däremot slira i debatten och kritisera det mångkulturella samhället är det dags att ryta ifrån.